Innan Linda Skugge blev en taleskvinna för de fantastiska fördelarna med nyliberalism läste jag hennes krönikor och böcker. För de som växt upp på 90-talet och därmed missat Linda Skugges förändring kan jag berätta att det fanns en tid då hon inte skrev om jeans i storlek 25, en tid då det handlade om känslan av att vara kvinna och känna sig fel. Då skrev hon om sitt katastroftänkande där allt som kunde gå fel i slutändan ledde till scenariot knarkare->hora->dö och jag förstår precis hur hon menade. All min planering av saker och ting leder aldrig till något bra. Det leder till att jag ligger vaken på nätterna och har ångest för allt som kan gå fel i alla möjliga situationer. Det är en helt värdelös sysselsättning. Såhär går det till; Man oroar sig att betalningen på en räkning inte ska ha gått iväg i rätt tid. Betalning till företag kommit bort->ens inkassobrev kommer bort->kronofogden->man blir deprimerad->klarar inte av att betala räkningarna->alkoholist->knarkare->hora-> dö. Problemet är att när man väl börjat med det här tänkandet kommer man aldrig ifrån det. Och tanken bortrationaliserar de första stegen efter ett tag och då leder helt plötsligt alla problem till denna ack så slutgiltiga destination. Jag har börjat lära mig att hantera det lite bättre med tiden men fortfarande kan det glänsa igenom och blir inte direkt lättare när man har ett självskadebeteende eller när självmordstankar gör sig påminda.

Nu är Skugge inte längre min coola snygga feminist och inte heller någon jag beundrar, men knarkare->hora->dö finns kvar.  Och jag tror inte hon kommit bort från den känslan heller.

About these ads