You’re on my list!

Postade vähähärldens tjockaste brev till CSN. Funderade på att skriva ”Svara senast 12/11″ eftersom det otroligt ofta tar minst en vecka för deras brev att komma fram. Så ska intyg skickas in och så vidare med en dags marginal. Så måste man ringa och vara upprörd. Men jag ska bli så jävla obekväm, jag ska klaga och klaga. För det är inte ok att de har en veckas postgång. Det är inte ok att få intyg en dag innan de ska vara inne.

 

About a boy

Jag läser Beautifulones och blir ledsen i magen. Hennes finaste vän har dött. Försvunnit härifrån bara. Jag förstår inte hur det känns när någon försvinner helt, liksom helt. Att inte kunna ringa. Ni får inte dö före mig, hör ni det! Jag skiter i att det låter själviskt men ni får inte. Det bara är så. Men hennes dog. Hon är typ den sötaste ni kan tänka er, Annika. Hon är photogenique, jag fascineras alltid av såna människor. Men mest av allt är hon smart. Hon hade gjort en lista, såndär, äh, en sånhär. Jag svarar själv asså, det är inte hennes svar.

Är du i ett förhållande? Nej.

Har du kysst någon idag? Nej. Men jag höll lite på mina armar förut när jag var kall. Hehe.

När går gränsen vid otrohet? Mja, det kan man inte bara fråga, hur många har exakta gränser för det?! Jag kan tänka, om man ska förenkla, att jag inte vill att min kille ska göra något som han inte vill berätta för mig. Alltså, det kanske inte ens alltid handlar om andra tjejer/killar utan om skumma saker. Och såna regler har jag för mig själv också såklart.

Är du romantisk? Ja, eller jag vet inte hur man graderar det egentligen. Romantisk är jag nog på ett sätt. En känsla av att någon ska rädda en har jag haft, särskilt efter våldtäkterna. Och Emir räddade mig faktiskt, för han hjälpte mig mycket. Men jag är inte mycket för stora gester som mest är för syns skull. Hatar till exempel Alla Hjärtans Dag, jag blir bara obstinat och arg. Men det beror ju som sagt på hur man tolkar ordet.

Hur skulle du beskriva den perfekta pojkvännen? Ooooh big one! En som är lik mig. En som engagerar sig i samma saker, det är det största. Förutom kärleken! Som är bäst.

Hur skulle du beskriva dig själv som flickvän? Jag är väl som jag är. Mano. Fast mer intensiv när jag är kär. Mer av allt.

Vad är viktigt i ett förhållande? Att man är kär, att man behandlar varandra med respekt annars är det skit sam. Nu börjar det kännas som jag svarar på frågor i Kamratposten hörru.

Har du gråtit framför någon du tyckt om någon gång? Ofta.

Har du lekt med någons känslor? Oh ja. Inte snällt alls.

Hur många har du varit ihop med? Få!

Hur länge höll ditt längsta förhållande? Inte länge, ett halvår typ.

Hur länge var ditt kortaste? Jag räknar inte ligg.

Vill du vara singel eller ha ett förhållande? Just nu vet jag inte. Beror på hur jag mår, men i en stor del av livet vill jag leva med någon.

Är du en bra pojk/flickvän? Nja, om man är kär i mig är jag säkert bäst för den personen. Jag försöker vara bra, det är viktigt ju.

Vem sov du senast bredvid (av det motsatta könet)? Åke tror jag? Om det räknas, annars kan det nog varit Emir, ja se vad tiden går.
Hur gamla var dina föräldrar när de blev tillsammans? Hm. Jag är faktiskt inte helt säker. I vilket fall var pappa alltid tre år äldre, haha.

Skulle du kunna tatuera in din kärleks namn? Nja, inte pojkvän tror jag men barn kanske. Eller en väldigt bra vän.

Har du mest blivit dumpad eller dumpat? Dumpat/dumpad vet ej. Lika ofta tror jag. I’m a handfull.

Hatar du ditt ex? Vilket av dem? Nej, hatar ingen alls. Men en önskar jag att jag aldrig träffat.

Har du velat bli tillsammans med ditt ex igen? Nä. Sakna kan jag göra, och vilja att saker skulle varit annorlunda men jag vill nog inte vara tillsammans med nån av mina ex.

Har du kvar någonting från dina gamla förhållanden? Jorå. Saker har jag kvar.

När du vill ha någon, vad gör du? Åh vad svårt. Jag kan ju inte riktigt det här med kärlek. Jag försöker umgås maximalt utan att vara påträngande, sen kan man ju alltid locka till sig beundrare om man visar sina farliga sidor har jag hört. Typ, ”Jag har skulder på fyra bibliotek, ska vi hångla?”

Bästa raggningsrepliken? Hu. Jag kommer bara på alla dåliga. Men det var gulligt när en kille sa osäkert ”Joo…jag undrade bara vad du var allergisk mot för jag tänkte bjuda dig på middag.” Jag luktar mig till en kille som läst The Game på en fyra mils-radie och de är bara pinsamma. Man kommer ingen vart med dåligt uppförande!

Hur skulle den perfekta dejten se ut? Åh, då kan man ju välja att ha det som i en film! Jag väljer; Först åka rullskridskor (såna där gamla), så ramlar man och skrattar och så, äta nåt gott, eftersom det är perfekt så äter vi skaldjur utan att söla och tårta, sen en jättebra film och då hade jag valt att se En Långvarig Förlovning för första gången, sen sitta och prata om allt möjligt hela natten, kanske bada vid trappan vid kanalen. The End. Nu är vi kära.
Vem är den viktigaste personen av motsatt kön i ditt liv? Men ah. Vene. Emir om man tänker ur kärlekssynpunkt hur det var förut, pappa om man tänker någon som stödjer en ofta.

Om mannen i ditt liv skulle vara otrogen, vad skulle du göra då? Otrogen på vilket sätt? Jag skulle aldrig stå ut med att han blivit kär i nån och inte visste vem han ville ha mest, då får han försvinna, om han låg med någon annan får vi kanske gå i parterapi typ. Efter att jag bränt upp hans kläder. Jag skulle i alla fall inte bli sådär töntig och bli vansinnig på tjejen (om det inte var en vän). Jag skulle mer må dåligt och kräkas när jag såg henne. 

Vill du gifta dig? Varför/Varför inte? Ja, det vill jag. För att det är fint med en fest för att fira att man ska vara kära för resten av livet. (Det måste vara grundidén för mig i alla fall.) Jag skulle ha världens finaste klänning på mig, jag har verkligen spanat in en av John Galliano’s klänningar som är inspirerade av Christian Dior’s trädgård. Men den kostar nog en miljon. Men jag ska ha den, jag kan ha tacobuffé eller vad som. Kärleken är viktigast, och klänningen.

Vill du ha barn? Jag tror det. Är inte säker på om det behöver vara egna ännu. Jag gillar barn men man får se vad som händer.

Blir du lätt kär? Nej. Inte kär. Men betuttad blir jag när som. Alltså, när man dör lite för att en kille är underbar/snygg/smart i en sekund. Men kär dröjer.

Vad faller du för? En som liknar mig åsiktsmässigt. En som visar andra människor respekt och ömhet, som brinner för samma saker. Annars är det fina armar, kroppshår, ögon, äh, gillar jag nån spelar det ingen roll.

Vad är det mest avtändande du vet? Människor som är enkelspåriga, elaka och allmänt dumma i huvudet. Såna som beter sig illa och obetänksamt, såna som är dumma mot barn och djur. (Fast inte vill ha djur hemma.)
Hur viktigt är det att man har något gemensamt? Jätte. Behöver ju inte betyda att man gillar exakt samma saker men, jag upprepar mig, brinner för samma saker. Viktigt.

Har du fått ditt hjärta krossat? Krossat och krossat. Jag har varit ledsen för att mina känslor inte varit besvarade, det känns som ett ganska stort ord så jag säger inte ännu då.

Hur raggar du? Åh, jag är så dålig på sånt. Jag missar när folk flörtar, feltolkar och tror ofta att de inte alls är intresserade fast de är det. Så…jag kanske är tvärtom. Nä, jag är blyg, dålig på att ta eget initiativ i förhållandebranschen. Ligger efter på det, man måste hålla sig ajour och ha uppgraderade system och attraktivt läge. Nä, skoja. Om det inte handlar om sex, då är det lättare. Men det kanske det gjorde.

Har du en ”utseendetyp” hos killar? Nja, jag kan tycka liknande killar är heta, men blir jag kär är de ofta mycket olika. Heta killar; Amir Chamdin, Andreas Halldén, han den heta i Criminal Minds.

Vem var din första kärlek? Vet inte, kommer inte riktigt ihåg, och som vanligt har jag problem med definitionen.

Vad tycker du om att ligga på första dejten? Gillart!

Vad tycker du om one night stands? Jorå satte. Det är kul, men lika ofta dåligt som bra ungefär. Om jag inte vill ha ett förhållande är det väldans bekvämt att gå hem med nån ibland.
Är kärlek allt i livet? Ja, det står ju i Bibeln. Det finns inget viktigare än att ha kärlek omkring sig. Annars kan man lika gärna dö med en gång. 

Schlutt.

En lustig sak dårå med dessa bloggar som har fina namn som ”Fria” Nyheter, Politiskt ”Inkorrekt” and so on. Som att det finns nyheter som är fria. Som att alla nyheter som skrivs förutom dessa är ofria. Himla fint hörrni. Och enkelt. Extra roligt är de som häcklar Mona Sahlin och anser sig reaktionära. Ja, lika reaktionära som falukorv. Eller Ica’s fiskpinnar möjligen. Alla häcklar Mona. Var bor ni nånstans, inte i Sverige i alla fall för här hatas Mona. Av allt och alla. Gråsossar som pratar jämlikhet och frihet men som allra mest älskar sin nyoljade altan. Häcklar. Enda stora röda kvällstidningen. Häcklar. Och varenda liten liberal ser rött så fort de ser henne, och använder sig gärna av det gamla greppet, tobleronen. Trots att de gärna själva handlar på företagskortet. ”-Men det är ju inte samma sak!” Jo, lite faktiskt.

Jag tycker de främlingsfientliga kan ägna sig åt det de är bäst på istället, presentera felaktig statistik i bloggar skrivna på dålig svenska. Yeah, I’ve read them all, honeys.

Nu ska jag gå och Smack my bitch up. (Det betyder onanera va?)

Egentligen ska jag skriva ett intyg till CSN men det lät så tråkigt. Förlåt, jag skulle aldrig sagt något nu lät jag ju bara töntig, klart jag onanerar, snart gör jag det!

The Playbook

Jag spelade in Oprah Winfrey Show som jag såg på idag. Det handlade om Undercover Boss, där högt uppsatta chefer går undercover för att se hur det är att jobba med de tunga/stressiga jobben som till exempel biträde på 7Eleven, ha hand om sophantering och liknande i sitt företag. Spontant känner man (jag) ju först att det är himla bra att de tar sig tid att ta reda hur det är att jobba så, att det kan vara lika stressande att servera 1000 kunder om dagen som att ha 100 resdagar med möten/år . Att det kan vara asjobbigt att ha vad som egentligen är fyra personers arbeten men ändå tjäna så dåligt med pengar att man måste bo tillsammans med sina föräldrar när man själv har familj. Inte för att man vill utan för att man är tvungen. Att få upp ögonen för problem är aldrig fel. Men varför i hell vette fattar man inte att de anställda antagligen har samma behov av toalettbesök som en själv under dagen. När VDn på Waste Management jobbar med en kvinna som hämtar sopor förstår han.

VDn säger; ”And I was thinking, why is she peeing in a can?” Oprah; Because of corporate policy! VDn; It’s not a corporate policy, but I’ll tell you what it is, it’s my failure not to have thought about that, to say, we need to make sure there are stops on people’s routs…Oprah;…so they can pee!!! VDn; And I’m thinking, I’m such an idiot! (Klara: Damn right you are!) Oprah (helt utan sarkasm); Wow, that’s really good you’d realised that (high five and applause)! Och man bara, är det här på riktigt?! Sitter Oprah och high fivear en snubbe som inte förstått att ett 8/10 h jobb kräver kiss/bajspaus förrän han själv testar att jobba där?! Sitter det robotar i publiken som applåderar? Tror han att hans anställda är robotar eller? Man kan liksom inte effektivisera bort människors basala behov.

Att mellanchefer hittar på egna regler(/straff) som man inte själv har någon aning om måste vara a bitch. Men det finns ju en anledning till att de hittar på regler, de måste förnya och effektivisera utan att dra upp kostnaderna. Det förstår ju vem som helst.

Sen kommer den där växande smaken av Den Amerikanska Drömmen. Det är en underton som funnits genom hela reportaget, men man måste se fram till de grande finale innan man får budskapet som en rak höger i ansiktet. TÄNK att en man som går på dialysbehandling tre! gånger! i! veckan! kan hålla ett tempo som jag (VDn) inte kan, att han har en fantastisk attityd till livet, oh!

Det är så fint att höra de där historierna, att människor orkar trots sina svårigheter och så. Att de klarar av saker och inte dukar under alldeles. Det är fint och bra. Men ibland är det det man inte visar som egentligen säger något om hur saker ligger till. Var finns de obekväma? Var är människorna som är förbannad och besvikna på arbetet och företaget som de jobbar hårt för men som de aldrig får någon uppskattning för eller ens några kisspauser? Och vad otroligt passande att en före detta rysk medborgare talar i lyriska ordamål om the american dream. Det där växande illamåendet alltså. Vet inte om det är för att en bor i Sverige va men när en man förstår att han haft att göra med VDn så blir han väldigt känslosam och säger ”Tänk, att jag får chansen att ta chefen i hand, det är stort!” Då får jag genast en bild av en arbetare som kommer in till patron med mössan i hand för att få lön…alltså en syn som vi inte sett i Sverige på åtminstone 70 år. Förhoppningsvis. Att hävda att kapitalismen för samhället framåt är den största lögnen som finns.

Och alla frågorna kavrstår ju efter programmet! Kommer man ordna så att alla får möjlighet till toalettbesök? (Som inte är lagda efter något sjukt schema.) Kommer man anställa fler människor där det behövs? Kommer man höja löner? Kommer man se över alla jobb liknande kvinnan som gjorde fyra jobb samtidigt och minska på deras arbetsuppgifter/höja lön/ge bättre pensionsförmåner? Antagligen inte. Och det är ju det som är så himla sorgligt. VDn är med i ett program, folk skrattar åt att han är så dålig och ineffektiv, han/hon har kanske en jobbig vecka, ställer upp och pratar om upplevelsen och har en ny respekt för sina anställda, något man inte kan värdesätta nog. Lättförtjänt credibility och för alltid en bild av sig som the (wo/)man who cares.

Självklart fick människorna på Waste Management bättre betalda jobb (Igor, den tacksamme ryssen på 7Eleven fick en egen butik), en del avancerade, fick bonusar och sånt. Men inte mannen med njurproblemen, han blev motivational speaker. Då är det tur att jag inte jobbar på Waste Management, för nu kan jag springa in på toaletten och kräkas.

Jag och min pappa har en fördomsfull teori om reklam med kvinnosyn a la femtiotal. Den är tysk. Nu hade vi i alla fall fel, Voltarens reklam med den stackars mannen som målar trots ryggvärk och som dessutom tvingas till knarkande av värkmedicin av sin fördomsfulla fru som dessutom tvingar honom att lyfta (!) henne är schweizisk. Eller, företaget som tillverkar Voltaren är åtminstone Schweiziskt. Ok, jag kanske gick lite overboard med tolkningen men det känns faktiskt unket. Och hur smart är det att ett företag som tillverkar värkmedicin visar att det är helt på sin plats att en person med ryggont kan använda deras produkter och svinga omkring med en 60 kg-person. Är det inte bäddat för stämningar? Ja, ja, ja.

This pretty face don’t work no more

Idag har jag fikat med Bea och kollat in Åhléns som de snart renoverat färdigt. De hängde upp julpynt och jag smälte naturligtvis inför alla nya fina glaskulor som fanns. Men jag har säkert över 100 stycken och får börja begränsa mig. Jag köper aldrig set om flera i längre utan bara enstaka underbara glaskulor. Undrar hur många granar jag behöver för att kunna använda alla. Men jag ska ha ett stort hus och får nog plats.

Igår hade jag ett trevligt samtal. Började som vanligt noja men bestämde mig för att det var bra och att jag inte alls var jobbig eller dum i huvudet. Nån måtta får det vara.

Nu har jag börjat få jobbigt halsont och har spänningshuvudvärk efter att ha varit iväg halva dagen. Spelar ingen roll att jag haft kul, jag spänner mig ändå. Men jag klarade att gå in till stan efter Arbetsterapeutiska och det kändes bara lite jobbigt. Seger.

Asså. Läste ännu en gång lite om Djävulen bär Prada och blir irriterad. Ja, Anna Wintour som berättelsen tydligen ska vara baserad på verkar ju inte så jävla trevlig, otroligt svår att tillfredsställa and so on. Man är äckligt töntig om man kräver att få tag på ett flyg när det är orkanvarning. Men. Jag kan fortfarande inte se vad det är för skillnad på Wintour och till exempel Donald Trump.

Att ha en tydlig gräns för privat och yrkesliv är inte fel när man är en offentlig person. Att bli arg för att en assistent inte bryr sig ett skit om mode utan egentligen bara vill ha ett snyggt CV att visa upp när det riktiga, viktiga jobbet dyker upp är inget jag skulle tycka var särskilt ok om jag var så hängiven mode (som huvudpersonen dessutom tycker är löjligt). Jag kan faktiskt inte alls se henne som ond. Men det är ju alltid så med kvinnor, vi har liksom inte kommit längre.

Vet förresten inte om jag ska läsa Världens lyckligaste folk innan jag ska sova eller om jag kommer bli alldeles uppeldad.

Nu har det börjat blåsa och jag hoppas på en liten snöstorm. En som inte skadar någon såklart. Vill få lite julstämning och kanske baka lussekatter. Har köpt ett helt gram saffran, hallå, liksom 70 kr/gram, kräjsy! Men det är helt nödvändigt.

Ja, nu är jag sådär deppig igen. Den där deppigheten som ger en klumpar i halsen som man inte kan svälja bort, man sväljer och sväljer men det går liksom inte. När man behöver kramar men inte kan be om dem. Och han som gav dem bäst är på en annan kontinent. Men det spelar ingen roll för det kommer inte bli vi ändå. Det är inget sorgligt, bara ett konstaterande.

To Klara, with love.

Såhär känner jag mig efter bröllop och möhippa, hypomani och ensamhetsångest.

Tom. (Note den vita tyllen) På gott och ont såklart. Tror i och för sig att hypomanin inte riktigt lagt sig ännu men är något lugnare nu i alla fall. Jag har haft så himla kul och träffat många fina människor men känner mig så väldigt otillräcklig. Det är det här jäkla kontrollbehovet igen. Det sattes verkligen på prov i helgen då jag, Sarah och Olof skulle välkomna gäster till söstrans bröllop. Men kära bror lyckades hålla mig lugn, tack tack. Och Sarah kan ju sånt och hon var jättebra hon med.

Finaste brudparet!

Känns som det var väldigt längesedan jag skrev och det beror dels på att jag undvikit jobbigheter som orättvisor, jämlikhetsmotståndare och skitregeringar. Främst vår egen förstås. Just nu orkar jag bara med en i taget. Jag gjorde det förbjudna och raderade en släkting från Facebook idag. Men. Om man röstar mörkblått (i USA!!!) och menar att man ”taking out the trash” så känner jag faktiskt inte längre något som helst släktskap med den här personen. Man kan prata hur mycket man vill om familjeband och yada yada yada men det är meningslöst att ha kontakt med en person som aldrig hör av sig, inte bryr sig om en och har noll och ingen respekt för andra människor. Och det är inte bittert alls, bara ett konstaterande. Och jag hör inte av mig heller men å andra sidan var jag ett barn när han flyttade over there och då är bollen lite in his court som en säger va.

Men. Jag fick en klumpsumma nyss efter en evighetsväntan och betalade av onödigheter och, naturligtvis, shoppade. Skor, vad annars, en ny finlila väska, sminkjox och. så. var. jag. inne. i. den underbara. Fröken Åkesson. Inte i en kvinna som heter Åkesson, nej nej, en ny affär. Jag ska visa bilder på vad jag köpt!

Klockan är underbar, från Fröken Åkesson men den drog sig tyvärr. Så jag tänkte gå tillbaka med den och vad händer då?! Jag tappar påsen och klockan går i två delar. Kände mig trött trött trött men gick tillbaka och fick ett tillgodokvitto vilket ju var supersnällt eftersom hon inte alls hade behövt göra det (för Klara kan det här med konsumenträtt!) Så underbar affär och underbar (vad jag gissar är) Fröken Åkesson!

De här köpte jag också. Jag älskar glitter. Älskar.

Och rockiga pumps och nätstrumpor. Fast H&M dårå.

Ny väska som förutom snyggheten mest hade minus, ingen tvåvägsdragkedja och skiiiittung. Men om jag kisar ganska mycket kan jag låtsas att det är en Kelly Bag.

Jag har fuskat med julen. Min körsbärsgren fick kulor.

Jag satte upp underbart ängelkort.

Och jag fick en massa fin chokladkalender av mamma!

Nu när SD kommit in i riksdagen kan man liksom inte längre förvånas över de otaliga dumheter som uttrycks i media av SD-are under den senaste tiden. Jag blir bara blasé. Och kräks lite i munnen.