Nu längtar jag efter höst. Väder som kräver strumpbyxor och kappa. En temperatur som inte orsakar svettpärlor i pannan. Oy, vad jag har svettats i ansiktet i sommar, blir galen. Trots att jag kan räkna badtillfällena på handens fem fingrar så känns det lite mysigt att frysa om näsan och dricka te. Och cykla utan att bli genomsvettig. Är det någon som har ett magiskt botemedel mot ansiktssvett? Vågar inte prova typ absolut torr i ansiktet liksom. Uppdatering: Läste precis att AT visst kan användas i ansiktet! Man kan ju få botoxinjektioner men aldrig i livet att jag vill se helt känslolös ut. Hellre är jag svettig. Botox använder jag i värsta fall under armarna.

Har hittat min fina noppriga omlottkofta efter år av saknad också. Den vill jag kunna använda snart. Min kjol hade blivit blöt i fredags efter kanalbadet och när jag ska ta på mig den inför lördagsfest luktar den gubbsvett. Alltså en helt vedervärdig stank kom från den. Och jag hade ingen annat att ha på mig! Så jag fick tvätta upp den. Huga. Det är tydligen materialet, femtio år gammal giftig kjol luktar pyton.

Det här är nog det fulaste märket jag sett. Att det ska kosta så mycket att se så billig ut. Varför gör man 2011 kläder som en businesswoman skulle ha på sig 1997? Nu menar jag självklart inte alla plagg, men en stor del. Jag vet att quiltade jackor kommit tillbaka, men snittet är ju helt fel! Jag föraktar alltså inte människor som bär dessa, eller andra kläder heller för den delen, alla har sin egen stil och allt det där men modeindustrins mål verkar ju vanligtvis vara att vara nyskapande. Att återanvända gamla snitt och få dem att kännas nya. Så är ju dock inte fallet här.

Förresten läste jag precis Niotillfem-Sandras inlägg om orkanen Irene. De satte upp bilder på orkaner och gjorde en orkanspellista. Jag tycker att det är ganska så vidrigt. Och ytterst naivt. Människor blev såklart upprörda och hon kommenterade såhär;

”Hej alla fina! Jag är ledsen om några blev upprörda. När jag skrev inlägget hade ingen dött än (ingen har fortf dött i new york förövrigt och här är det alldeles lugnt än så länge). Jag tycker inte det är så jättekonstigt att känna fascination över att en stor storm ska komma. Att fylla kastruller med vatten och bunkra upp, det är ju något man aldrig tidigare har gjort. I överlag finns egentligen ingen större rädsla här i new york, aftonbladet och expressen förstorar upp newyork-katastrofen något enormt. Alla som är i riskzoner får nya platser att sova på av staden över natten och alla hjälper varandra och ordnar och fixar. ikväll är det till exempel lag på att alla djur ska få åka med i taxin, det är fint. Sjävklart är det alldeles hemskt om det går riktigt illa och det verkligen bli en stor katastrof. Men för varje timme lugnar sig stormen och barerna är öppna och har orkan-rabatt på ölen. Orkan-ordvitsarna tar över varje lite ytan av manhattan och i mataffären säger dom “happy hurricane!” när man betalar. Lite den stämningen är det alltså här. Ni måste väl ändå förstå spänningen i att något är påväg mot en, jag tycker i alla fall det ska bli himla spännande. och högst mänskligt skulle jag säga. och ni förstår väl att jag också bryr mig om människor och vill att alla ska må bra och att inget farligt händer. det förstår ni väl.”

Klart att man kan förstå fascinationen av en katastrof, jag minns att jag lekte katastroflekar som liten. Med betoning på liten. Att man som vuxen däremot sätter upp bilder på orkaner ”för att komma i stämning” är något jag inte riktigt kan förstå. Att människor i affären slåss om sista konservburken är inget jag kan romantisera kring.

”Alla som är i riskzoner får nya platser att sova på av staden över natten och alla hjälper varandra och ordnar och fixar. ikväll är det till exempel lag på att alla djur ska få åka med i taxin, det är fint.”

Wtf? Att alla djur ska få åka med i taxin? Jag tänker ju snarare på de människor och djur som får sina hem förstörda och då räcker väl faan inte evakuering i några nätter. Men karibien och (delar av) amerikanska ostkusten kanske är för långt borta för att väcka någon större empati. Jag tycker det är en otroligt konstig inställning. Och samma ”mysstämning” som hon får av orkanvarningar får jag av ett regnväder.

Är det bara jag som tycker det känns osmakligt att använda uttrycket ”familjetragedi” om mord? Stod om en man som mördat sin hustru och om en man som dödat sin sjuårige son. Det låter att det är ett sorgligt drama inom familjen. Som att det inte handlar om en person som dödat eller misshandat en annan person, utan om en familjs problem som till slut strålat ut i ett sorgligt mord. Eller så feltolkar jag bara uttrycket.