Oh the humanity part 109

Underbaraclara lägger upp kalasbilder. Hennes son har klänning. Då borde hon tänka sig för eftersom sånt här gör det svårt för oss föräldrar som försöker uppfostra våra barn till bra kamrater. Tillåt mig storkna. Då gör du inte ett speciellt bra jobb. Då utstrålar man att man på något sätt tycker att klänning på pojkar är fel. Stå för det då och ljug dig inte blå och påstå nåt annat.

Dessutom menar de där att det är ett politiskt statement Clara gör, såklart, och självklart är det även ett politiskt statement att ha ”kill”-kläder på sina pojkar. Varför tror alla att det inte är det? Clara tvingar ingen att göra exakt som henne. Att lägga över ens eget ansvar att ens barn ska bli bra människor på Clara som klär sitt barn annorlunda, är jävligt fegt. Hon bör ha respekt och förståelse för sina val, precis som alla andra.

Jag tycker ungen är söt som socker, sådär kommer jag också att klä mina barn, i fina kläder helt enkelt.

Imorgon åker jag till Röhsska och kollar på det här. See ya!

Oh, you just made my day honey!

Jag tänker på sex. Hela tiden. Tant pratar med mig om vädret. (Åh vilken snygg kille, han skulle jag kunna tänka mig att…ja.) Sitter vid datorn och kollar in en massa kompisars killkompisar. (M! m! m…) Kollar på modern family och ser karaktären Gloria. (Åh, det är nästan som att man vill känna på hennes bröst. Tänk om mina såg ut såblablabla blabla….) Sitter i bilen med kompisar. (Hm, den där Bruce Willis!!! är inte så dum ändå.) Nu är det faan illa.

Oh the humanity part 2019

Alltså det här med graffiti. Vad faan är det för farligt med det? Låt dem måla på vissa väggar, jag lovar att ni kommer slippa tvätta så många tbanetåg eller spårvagnar då. Slösa resurser på människor som målar.

Var på överby med Anna och Petra. Det var kul. Hittade inget på h&m trots 150 kr i bonus. Hittade inget på glitter trots 200 krs presentkort. Hittade tre ringar, ett halsband, ett par leggingd, två koftor, en kjol och två väskor på ginatricot. Inget presentkort. Men jag köpte inget. (Duktig!)

Trött på:

Förkylningen/sjukdomen som gör mig svag.

Alla dessa kvinnokaraktärer som är lite konstiga men alldeles bedårande typ Amelie från Montmartre eller Portman i Garden State. De provocerar mig. Så uppenbart en konstruktion. Har en massa bedårande väninnor men de är även tuffa.

Människor som den här mannen. Ärligt talat. Hur kan man i detta läge skylla på BANKEN? Läs igenom villkoren och dina rättigheter + skyldigheter innan du börjar använda en tjänst som för det mesta är GRATIS. Enkelt tips till mannen; ring banken om det verkar fishy. Banken skickar aldrig aldrig mail till din epost med konfidentiell information.

Gullig

Drömde att han jocke boi fick syfilis. Det hela var väldigt tillfredsställande.

Ps. Han hann aldrig smitta någon.

Sorta slutty

Ska jag oroa mig för svettlukt eller att vakna med svidande armhålor i natt? Det är den stora frågan. Med andra ord inte så stor. Hittade glansigt leopartyg som ska bli en topp. I’m gonna slut up on internationel suit up day nämligen. Orka ha kostym. De är dessutom inge snygga om man köper retail för damer.

Läste en blogg där det stod att han tyckte att tårar skulle sparas på till de stora sakerna. Klart jag blev lite provocerad, jag gråter ju jämt. Jag tror inte att våta ögon är tecken på svaghet, jag tror bara att de är våta. Nu kanske inte det var så han menade, det var för övrigt en riktigt pompös jävel som var en Lidande Författare i stil med Birro. Så jag kanske drog förhastade slutsatser, vad vet jag. Att läsa såna bloggar (eller såna författare i stort) ger mig ungefär samma effekt som att kolla på svenska hollywoodfruar eller jerseyliscious. Och nej, jag tänker inte länka till honom, det är ingen konstruktiv kritik utan bara en iakttagelse som dessutom var ganska taskig. Men rolig som sagt.

Höstigt

Jag har fastnat för modern family. Först förstod jag inte alls grejen men när man sett några avsnitt så blir det otroligt roligt. Ett tips alltså. Jag gillar karaktärerna Manny och Cameron bäst men alla blir fina tillsammans.

Det är inte alls 17 grader idag! Det är höst och 12 grader. Lite nedrigt tycker jag faktiskt ändå. När det är bestämt så är det bestämt. Det kändes som att hösten bara förberedde sig hela sommaren för att slå ut till fullo i början av september. Ingen septembersommar alls. Jag har inget emot hösten. Faktiskt tycker jag att den är finare än vintern, om vintern mest är snålblåst och slask vill säga, men sommaren hade gärna fått vara finare, så kanske jag hade blivit lite mätt. Jag vill inte ha tillbaka sommaren, det är viktigt att saker kommer i rätt ordning, men den hade gärna fått vara lite mer ihärdig så att säga. Det känns som att den kunde tagit i mer och inte varit så lat.

Men. Nu ser jag till exempel fram emot att inte bli så svettig när jag cyklar, få ta på mig kappa och tjockare strumpbyxor, nära nollan när man går upp och fina löv. Jag ser inte fram emot snökaos med inställda tåg, olyckor eller 20 minus. Jag ser inte fram emot att min kompis ska behöva släpa med sin en unge till dagis utan vagn. Jag menar inte något negativt alltså, faktiskt är det så att man behöver släpa trötta barn på morgonen. De orkar ju inte som vi. Men lite längtar jag efter julen också.

Någon hade sökt på ”jakob och milo” på min blogg. Det var fint.

Irriterande. Jag har börjat säga vad fesen istället för vad faan bara för att jag umgåtts mycket med Ida som inte svär. Litet svärordssubstitut bara enligt mig. Enligt bibeln verkar det ju för övrigt vara värre att säga herregud än fan. Det säger jag hela tin. Inte hon dock.

Önskar mig något ormmönstrat i grått. Exempelvis en gigantisk kuvertväska eller ett fint skärp. Man får ju alltid önska sig. Är hemma på grund av sjukdom. Vill åka till ladan. Ett ställe med miljarder tyger, snorbilligt! Gud vet vad de sysslar med. Min mor skulle köra men det verkar inte bli så eftersom hon har hälsporre x 10. Nu blev jag visserligen väldigt entusiastisk och vi kanske kan åka buss jag och Louice. Jag orkar inte med sjukdom faktiskt. Inte mer, inte nu.

Sankta Psyko

Jag läser Loud like a girl och blir så jävla glad. Sådär skitigt är det verkligen. Man får göra allt själv. Vissa fixar det och det är så fruktansvärt befriande att läsa om. De andra dör. Jag är glad att jag har haft hjälp av vänner och familj, jag kan inte ens föreställa mig känslan att vara helt totalt ensam i sånt här som en del är.

Jag har varit med om liknande saker inom psykiatrin som hon. Att träffa någon tre gånger och så slutar personen. Helt utan någon som helst information. Jag har funderat länge på vad som kan vara anledningen till att en läkare som vet att den ska sluta säger ”då ses i nästa månad” när den inte är kvar då. Jag har bara kommit fram till att det är jävligt oprofessionellt. Det handlar om hyfs, god ton och respekt för patienten. Man ska kunna veta när ens samtalskontakt inte längre kommer finnas där. Man är ju förhoppningsvis där för att man litar på personen, man anförtror sina innersta känslor och tankar till någon som vetat i ett halvår att den ska vidareutbilda sig eller byta tjänst. I bästa fall kan man få veta det några veckor innan. I trollhättan verkar till exempel stafettläkare vara grejen. Alternativt flyr alla en dålig arbetsmiljö. Ibland har jag undvikt att söka hjälp eftersom det finns en gräns för hur många gånger man orkar upprepa sin historia.

Igår sminkade jag mig för att se hur jag kommer se ut på halloween. Slutsats:

1. Jag ser bara ut som nån gullig gothtjej och inte alls så tuff som hon jag ska föreställa.

2. Jag kommer inte att följa med någon hem.

Det är svårt det här. Cyklade till gruppen idag, det var så himla tungt. Hatar sjukdomar.