La vie en rose

Såg eurovision igår med Louice och barnen. Tanken var ju att undvika den men såg frågade Louice och jag tänkte vad faan, kan ju vara mysigt med barnen och allt. Jag hade glömt hur LÅNG den är. Så jävla trist.

Men som tur är såg man inte så mycket av Petra Mede. Henne har jag ogillat enda sen hennes roast av Kristoffer Appelqvist gick ut på att skämta om hur tjock han var. Det tyder bara på talanglöshet. Jag kan komma på typ 5 saker med honom att roasta som är klart mycket roligare. För övrigt ogillar jag roasts i stort. Det får bara fram vidriga egenskaper hos människan. Mede fick (i samma program?) en massa sexskämt o sig själv. Så ska man sitta där och skratta åt sig själv. Får inte bli sur. Nåväl!

Festivalen var lång, Mede var tillkämpad, skämten (själva showen där bland annat Mede dansade och sjöng) om sverige gick nog inte hem hos så många, kändes bara halvt onödigt och sexistiskt. Vem faan hade hittat på dem?! Och Saade var sexistisk som få den tönten. Kändes sjukt sorgligt och meningslöst. Tappade lite av respekten för typ alla människor.

Hejade på Malta förresten.

Och min telefon vibrerade på ett oroväckande sätt igår, blev varm och skum. Lycka till att den kommer hålla ytterligare ett år. Det jobbiga är att man inte vet när den kommer att ge sig! Ska jag gå omkring med 2 telefoner hur länge som helst för att den eventuellt kan ge sig?

Leave at your own chosen speed

Älskar detta. Ska göra en egen video och lägga ut. Då borde jag faktiskt få åka till new york.

Goodbye my lover…igen

Gud vad jag saknar New adventures of old Christine! Bara slutade mitt i en säsong. Och att folk tycker att Cougar town är bättre. Det är en uppenbar ripp-off fö faan! Har aldrig hört det nämnas ens! Serierna har:

Kvinna i 40-årsåldern, check!

Skild med ett skruvat förhållande till sitt ex, check!

Stort vinintag, check!

Sarkastisk och småelak bästis, check!

Yngre kvinna, ses i början som slightly korkad, check!

Skillnaden är att Jules i Cougar Town är patetisk och sorglig medan Christine är älskvärd. Julia Dreyfus-Louis inte är sönderbotoxad. Och varför har CT tagit in halva casten från Scrubs?!

 

Kärleksförklaring

Nessa Jenkins. Gavin och Stacey är en sån där serie där alla karaktärerna är fantastiska. De kompletterar varandra. Det finns dock en som är helt underbar. Nessa. Det går liksom inte att beskriva henne med rättvisa, ni måste se serien!!! Jag vill vara henne. Jag älskar henne! Otroligt få kvinnor är så obrydda om vad andra tycker om dem som Nessa. Hon har haft världens mest intressanta liv och hon är smart, snygg och så jävla tuff. Jag önskar att Gavin och Stacey hade funnits när jag gick i högstadiet. Hade behövt en bit av det där självförtroendet. Nu ska jag bara visa klipp men jag råder er, se serien. Den är underbar.

Var vänlig kolla här, här och ABSOLUT här. Jag VEEEET att det låter fjantigt men hon är min förebild, today, tomorrow and forever.

Förresten, HÄR är det bästa!

Ameh

Såg trailern för Django Unchained. Jag vet inte hur den är men jag tyckte att Inglorious Basterds var så obehaglig och det känns som att Django liknar den. För hur vidriga än nazisterna var kan jag inte se på när hundratals inlåsta människor desperat skriker för sina liv och gotta mig i nån sorts skruvad vedergällning. Får hoppas att Django är något mer nyanserad. Nån som sett?

EDIT: Känns bättre nu

Så jag tänker recensera war horse. Egentligen räcker det med att jag berättar handlingen för den är egentligen inte mer så så spoiler!

~1910 Alberts pappa är en drucken gammal krigshjälte, han ropar in en häst som är och blir utskrattad. Albert får hästen och kallar honom Joey. Albert lär hästen att ploga och de blir bästa vänner. När kriget bryter ut tvingas de sälja hästen tillbrittiska kavalleriet. Albert blir hysterisk och försöker ställa in sig men är för ung. Då lovar officern att han ska skriva brev till Albert och berätta hur det går med hästen. Officern ritar bilder av hästen och skickar ”så att Albert får veta hur han ser ut nu”. (Pause för laughter) Sen dör officern. Hästen rymmer till en fransk gård, där en flicka och hennes morfar bor. Även hon blir förälskad i Joey. En dag stövlar tyska soldater in och tar för sig av mat och stjäl hästen. De plågar den (de var ju tyskar, ergo fienden) och driver på den för hårt. En dag kommer den rusande över slagfältet och ner i en skyttegrav. (Vet ej om det hände något emellan.)

Ett mobilt sjukhus. Man får se Albert, skadad av senapsgas. Han ser ingenting men hör ett frustanden och gnägganden från en häst. Han förstår att det är Joey och ropar på honom. Hästen kommer. En högt stående gubbe (vet ej vad) fnyser och säger att det omöjligt kan vara Alberts häst. Det är det…

Kriget är slut, Albert ska köpa tillbaka hästen. En krigshäst går för max 20 pund säger dem. Alla i Alberts förband har skramlat ihop till 28 pund. Den bjuds på från olika håll och till slut säger en gubbe ”1000 pund och om nån bjuder över mig säljer jag gården, hästen är det enda jag har kvar efter mitt barnbarn!” Det är morfadern. Albert går fram till mannen. Han säger: snälla, får jag köpa hästen, morfadern: nej. Men han får tillbaka en vimpel av gubben, det är hans pappas vimpel från kriget (vilket vet jag inte). Albert tackar och säger ”nu vet jag i alla fall att han har det bra”. Gubben säger, du skulle ha en sak till; Så ger han honom hästen.

Mamman ser Albert komma hem med hästen på håll. Hon springer dit.

Fin! (Som i slut.)

Jag kände att det var…fjantigt. Ok att hästen är fin och så och jag förstår att det är svårt att skildra kärleken mellan ett djur och en människa men det var ju Spielberg, trodde han kunde om någon! Tror inte ett dramatiskt krig är rätt forum för djurkärlek, det blev lite som en parodi gjord av Little Brittain-gänget med stor budget. Ger den 2/5 toast.

Jag var lite ledsen efteråt, för morfadern som gick hem ensam med slokande axlar och för att Albert med största säkerhet skulle bli inkallad till ännu ett krig, 21 år senare.

Om synen på funktionsnedsättningar i kulturen

Jag läste underbaraclaras inlägg med rubriken ”En intelligent kvinna måste vara sjuk” och tyckte först att den var bra även om titeln är missvisande, ”sjuk”. Kortfattat handlar Claras inlägg om att karaktärerna i till exempel Bron, Homeland och Män som hatar kvinnor har en slags svaghet, flera av dem har till exempel symptom som kan handla asperger eller olika neuropsykiatriska funktionshinder. Att kvinnor alltid måste ha en svaghet för att tillåtas vara intelligenta och så vidare.

Sen började jag fundera på manliga karaktärer och det är egentligen extremt liten skillnad. (Men! Då bortser jag såklart från alla de andra trista könsskillnaderna i dessa kriminalserier/filmer/litteratur.)

Sherlock Holmes har uppenbarligen nån form av uppmärksamhetsstörning och dessutom missbruksproblematik och skulle inte klara sig utan Dr Watson, Monk har extrema tvångssyndrom som avhjälps av hans assistent, House missbrukar, det finns helt enkelt extremt många manliga karaktärer som har någon form av sjukdom eller störning! Det är snarare ett känt grepp i kriminaldrama/serier/romaner, att huvudpersonen har nån quirk, är lite annorlunda och excentriska och löser brott på annorlunda sätt.

Clara tar också upp förhållandet till de manliga (äldre) cheferna och vännerna. I Män som hatar kvinnor blir Lisbeth Salander förstörd när Holger Palmgren dör. Men det tycker jag snarare handlar om att han är den enda människa som hon någonsin haft förtroende för, det har jag aldrig uppfattat beror på att han är just man.

Jag vet flera som har neuropsykatriska funktionshinder och att kvinnor med npf även får representeras på film och tv tycker jag enbart är bra. Autismspektrumstörningar tar sig väldigt olika uttryck och behöver inte alls bara vara till nackdel. Man kan fungera extremt bra. Man kan lösa brott och tänka logiskt, man kan klara sig, med hjälp.

Fördomar kring kön kommer i så många skepnader. En av de mest problematiska i detta sammanhang anser jag vara att kvinnors våld på film nästintill alltid kan rättfärdigas. Mördar en kvinna bestialiskt beror det på nästan uteslutande på övergrepp i barndomen. Om en kvinna slår ihjäl en man beror det nästan alltid på att hon försöker skydda sina barn eller sig själv. Det är sällan helt ett vanligt rått mord, känslokallt och empatilöst som mäns brott lätt kan framställas som.

Det ger en skruvad bild av kvinnan, att hon är alltid är känslostyrd och agerar på impuls eller av hämnd. Vi vet ju att kvinnor begår hemska brott om än i mindre omfattning, men på något vis är det inbäddat i litteraturen och filmvärlden att kvinnors brott går att försvara. Vi får känna med de kvinnliga brottslingarna. Det är såklart både positivt och negativt, det finns enligt mig ett värde i att se människors handlingar som resultat av brister i samhället, i deras familjesituation och uppväxt.

Med detta menar jag självklart inte att vi ska gå och tycka synd om såna här eller såna här, jag vill spotta på dem och kontakta människor med tveksam syn på laglydighet, men att förstå och analysera brotten i förhållande till samhällsklimatet är viktigt.

Det är ju långt kvar. Det är ju självklart att synen på kvinnor och män behöver nyanseras, vi är mer lika än olika. Hur många serier klarar bechdeltestet idag?

Så, lite kan jag hålla den andra Clara med men min slutsats är snarare att kvinnliga brottslingar på film alltid måste vara sjuka och skadade.

Anyone up for it?

Idag gjorde jag spännande tester igen. Testerna var väl kanske inte så spännande som de var intressanta men nu ska vi inte vara petiga.

Det 1 gick till som att jag fick en bokstav och skulle komma på så många ord som möjligt under en minut. Nästa del gick ut på att jag skulle komma på så många ord som möjligt av 10, det verkade vara meningen att jag skulle göra testet tills jag klarade alla 10, det var i alla fall då vi stoppade. Tog två evigheter. Varje gång skulle jag beräkna hur många jag trodde jag skulle klara, det gick väl sådär. På del 3 gjorde jag ett test där jag skulle rita av en mycket komplicerad figur och jag fick se den framför mig hela tiden. Del 4 skulle jag följa en massa (utspridda) siffror på ett papper och dra en linje mellan dem. Sen kompletterades med bokstäver så att jag skulle dra 1A2B3C och så vidare. Del 5: Rita den komplexa figuren ur minnet. Del 6. Sen skulle jag räkna baklänges från 100-1 och dra av 7, alltså 100,93, 86, 79 and so on. Sen skulle jag räkna upp orden igen, i den ordning hon sagt dem, alltså dem från del 2. Sen figuren igen.

Nästa vecka ska jag, håll i hatten, dit tre gånger! Sen är min del klar. Kanske hjärnröntgen också? Läkaren har inte hört av sig så jag vet inte om hen kommer ihåg, men det var ju också hen som GLÖMDE BORT ATT SKRIVA MITT LÄKARUTLÅTANDE i en månad. Igen; En månad. Jag fick påminna. Jag skiter fullständigt i att de har mycket för sig, jag gör faktiskt det. Alla kan ju göra misstag kanske man kan tycka. Jaha, men då vill jag se statistik över hur många misstag personen gjort under en tvåårsperiod och bedöma om jag ska tycka synd om den efter det i så fall.

Idag fick jag ett (positivt) god damn. Sjukt nöjd för det var exakt vad jag behövde.

Imorgon ska jag fika med Zahra och kolla PLL! Tyvärr på olika håll men vad faan.

Mvh Hans Brask

Vill skriva nåt syrligt om den där videon som alla delat på ansiktsboken, (som jag för övrigt grät till själv…) med fina stunder caught on övervakningskameror. Typ ”ja, vad mysigt med övervakningskameror ändå!” Men jag vet att nån besserwisser kommer bah ”jag tycker minsann det är trevligt att man ibland får se något positivt”. Jamen det är det väl såklart? Men det är faktiskt ganska obehagligt om jag satt på en bänk med en kille och han försökte kyssa mig och så slänger de upp de på hela internet och ”guuuud vad gulligt!”. *egocentrisk*. Det kanske var värsta idiotkillen. Kanske kysser han asdåligt. Men det får INGEN veta. Om jag fångats på en sån video hade jag känt mig nödd och tvungen att berätta för världen om the lousiest kisser ever. Det skulle videon heta.

Men ärligt. Övervakningskameror fångar allt annat möjligt. När man gör saker som inte är lika fina som i den här filmen. Det tycker jag är rätt obehagligt och sjukt ovärt att snyfta lite i fem minuter för en ihopklippt liten film.

Ja ja sluttjatat. Nu ska jag lyssna på Jussi Björling och dricka tusen liter ingefärsvatten!

Så går en dag ur våra liv

Imorgon ska jag till vårdcentralen och ta prover. Har hjärtklappning redan nu. Så läser jag om människor som blir illa behandlade i vården och så får jag panik. Som tur är ska jag hem till en kompis på eftermiddagen och prata allvarligheter och sniffa på bebis. Så det blir nog en mysig dag till slut. S’wonderful, s’marvellous.

Har haft fullt upp i helgen. Syster, systerson och bror på besök och jag har varit på julfest med släkten. Måste bara säga att jag och Jenny, vi är så jävla roliga tillsammans! Vi skrattar åt exakt samma saker. Det är så himla mysigt när hon är här.

Nu ska jag i alla fall inte deppa för att jag inte kan till stockholm förrän i januari. Är rädd för att åka dit, hatar att jag är rädd för allting. Saker som är dåliga, saker som är bra, jag är rädd för allt. Så går jag och skäms för att jag är dålig på en massa sätt. Känner mig i vägen. Fattar inte hur de kan vara så jävla tålmodiga, jag måste vara en skatt.

Nu ska jag se ännu ett avsnitt av Copper. Det är bra, än så länge. De är så snygga, the coppers. Man får dessutom se en rumpa i första avsnittet. Jag stör mig heller inte (ok, lite) på faktumet att få kvinnor är med på ledande positioner för så var det inte på 1800-talet. Till skillnad mot serierna nu, det är uppenbarligen väldigt svårt att titta på människor utan snopp, brittiska serier i alla fall.