Children of the night

Jag läser om koreografen Wade Robson som säger att Michael Jackson utnyttjade honom sexuellt. Han har i två rättegångar förnekat att något inträffat mellan dem trots att en städerska intygat att hon sett dem i duschen. Det drar självklart ner trovärdigheten hos Robson. Hemskt tycker jag men så är det.

Det svåra är att just sexualbrott ofta sätter djupa spår i en. När ett barn utsätts för övergrepp manipulerar inte sällan förövaren offret att det är hens fel. Det är nog de flesta medvetna om nuförtiden. Att barnet tror att människor kan komma att se på hen som äcklig.

I detta fallet ska Jackson ha sagt att de båda skulle hamna i fängelse för resten av livet om de blev påkomna. Hur reagerar barnet då? Kommer hen erkänna (om inte annat för sig själv) att övergreppen verkligen skedde eller kommer det att vilja skydda sin förövare som det ofta hyser både positiva och negativa känslor inför?

Förstå det märkliga i att vara i en rättegång där några främmande personer bestämmer om ens historia stämmer eller ej! När inget brott kan styrkas hur skyldig den åtalade än är måste en mängd känslor uppstå. När ett brott som man ifrågasätter inför sig själv också ifrågasätts av andra. Självklart innebär inte ett frikännande att det man säger inte är sant men människor måste förstå att det kan kännas så.

Det kan dessutom vara en risk att en stor och erkänd artist frikänns, inte i lagens mening utan i människors. Oavsett domens utfall. Vill man vara personen som hatas för att man smutsat ner en persons goda namn eller köps man hellre och försöker glömma? Jag själv skulle valt det sistnämnda, trots märkena efter cigaretter på låren.

Det är svårt att formulera sig objektivt. Jag kan självklart inte vara säker på att övergreppen Robson talar om verkligen skett men jag tvivlar på att det inte finns någon som helst sanningshalt hos de många människor som säger sig ha blivit utsatta för övergrepp av Jackson. Detta är alltså ingen svartmålning av Jackson som (utan att heller ursäkta honom för de eventuella övergrepp han kan ha begått) verkar ha varit en av de mest trasiga människor jag sett. Det är inte en debatttext där jag propagerar för förändringar i lagstiftningen, det är en text om känslor kring övergrepp och varför man kanske vågar berätta först som vuxen. När man förstår att det inte längre var ens eget fel.

There’s a man going ’round, taking names

Jag läser ett inlägg som så bra sätter ord på det jag känt. Och det värsta är att jag är så jävla glad att jag inte anmälde. Jag är så himla glad att jag inte gick till polisen och berättade vad de gjort. De gjorde faan så att jag inte kunde sitta ordentligt på flera veckor ibland och ändå är jag glad att de inte fick betala. För priset jag själv fått betala hade varit så otroligt mycket högre än deras och jag är helt säker på att jag då inte levt idag.

De gav mig ärr i själen och ärr som bara syns när jag är naken och fatta detta att i sexuella sammanhang behövt förklara att det är inget tecken på självskadebeteende utan på våldtäkt. Mood killer.

Ironiskt nog är det främst i såna sammanhang jag förbannar dem och önskar vedergällning. Och vedergällning kommer det att bli. Sån jävla vedergällning så att they won’t know what hit them. Nej, jag gör inga shady affärer, men det är något som säger mig det väldigt starkt. Jag kommer att se på och skratta. Peka och låta dem förstå att det går inte att göra vad som helst utan att en högre makt plockar fram det tunga artilleriet.

 

Sewing

Usch, hade ett mental breakdown iförrgår/igår. Mådde bajs och mardrömmarna var högst närvarande i natt också. Många ångestdämpande senare är jag lite groggy men kan ändå se relativt nyktert på tillvaron. (Hoppas jag.)

I helgen SKA jag på tip the velvet. Jag syr och det är jag versus tyllen nu. Jag syr lite hårdekorationer med mera. Jag ska träffa trevlig man på TTV och fika dagen därpå. Han verkar bra. Vi får väl se. Det är bra att kunna träffa på nån sådär. Då får man en liten känsla men man behöver inte stanna kvar och prata om det inte klickar ”för man måste ju hänga med sina kompisar lite också”. Ingen press A L L S. Det gillar jag. Och det känns casual. Inget speciellt så jag är inte så nervig ens.

Hey gurl!

Imorse vaknade jag mitt i en mardröm. Jag hade mensvärk och bröstet var ihopsnört. Som när man ramlat och all luft försvunnit ur lungorna. Jag kom ihåg hur jag hölls fast mot grus och stenar. Hur jag väntade på nästa gång. Hur jag försökte dölja allt. Alla sorger i mitt bröst. De läckte ut över min vän som tog emot så länge.

Ändå tvivlar jag på mig själv. Ändå låtsas jag så ofta att allt är normalt och säger ”det där är det värsta som skulle kunna hända mig”. Fast det värsta redan hänt. Och jag vet inte hur man bearbetar saker man inte låtsas om. Jag vill inte slåss mot dem. Men jag orkar inte mota mer. Jag vill inte vara misstänksam mot alla och gissa mig till människors intentioner. Jag vill så förtvivlat gärna bli fri. En sån klyscha va.

Pain/Gain

Trots all kärleksbrist och trasighet och fransar måste jag bita mig i tungan tänka på rosa moln och hindra mina händer från att slå hårt hårt i ansiktet på personen som säger ”jag förstår att du varit ledsen men jag har faktiskt aldrig tyckt att hon är speciellt sympatisk” om min förlorade vän. Jag vill skrika att du kände henne i så fall inte som jag och vem tror du att du är din jävla idiot. Det är inte us against the world men I will always be your soldier stämmer ändå. Även om det inte är på samma sätt som förr, även om jag vill inte tillbaka till det så kommer jag alltid stå på hennes sida om det skulle behövas. Går inte omkring och känner mig så jävla ädel, det bara är så.

Work

Är deppig för i princip allting. Det skiftar mycket nu. Jag är omväxlande ok/ledsen. Är rädd att jag helt plötsligt stöter på något som påminner mig om fina tider. Jag vill inte tillbaka men jag vill nog ha ett erkännande av något slag. Jag vill bara inte ha ett så stort avstånd.

Livet sha la la

Har varit ledsen sen i förrgår. Det är egentligen en bra grej men blev besviken på typ alla. Känner mig ensam men är glad för mina nätkompizar.

Idag har jag lust att baka tårta. Kan bli skitbra eller katastrof.

Men alla sorger kommer i 3 så jag går och oroar mig.

Behöver lite närhet snart tror jag. Ibland vore det bra med en kille. Jag brukar ju bli sjukt stressad i förhållanden men en kanske kan fixa nåt casual.

Tönten har börjat höra av sig igen. Om han inte slutar kommer jag öppna eld på allmän plats. Jag är on the edge of galenskap.

Livet är livet

Jag ska simma imorgon. Lagom till det fick jag kroppsångest och blev därefter sur. Sluta tänka på dina lår ville jag skrika till mig själv. Det kanske jag gjorde också. Sen pratade jag med Sara och det hjälpte såklart. Sara är skitbra.

Jag klickade mig in på ett antal bloggar, en del (läs många) var ledsna och jag fick såklart panik för att jag inte kan hjälpa till. Jag försökte pigga upp mig själv (igen!) med att titta på AJ MAST DO SAMFING ON THE PÄJPER!!! men det gick väl sådär. Försöker hitta roliga klippa och det är ju många djurklipp i rörelse. Av nån anledning är djur som låter som människor extremt roliga. Och bebisgetter som hoppar på sina kompisar så att de välter. Det gillar jag.

Sen tänkte jag göra nån riktigt obeväm på facebook och gå in och gilla alla personens bilder. Det hade varit väldigt kul. Men jag är mesig. Alltså, inte på nån speciell person utan lite vem som helst. Men det finns så många saker betänka först, som att jag måste ha en okomplicerad relation till personen. Möjligen min syster. Hon skulle nog dessutom tycka att det var roligt. Men. Om nån blir obekväm på riktigt projicerar jag liksom tillbaka den känslan på mig själv och då får jag ju bara ångest. Igen.

Jag har funderat på om jag ska åka till badhuset tidigare och simma några längder innan Mikaela och Alicia kommer, jag älskar ju vatten och klor och vill vara i så länge som möjligt. Ungen kanske bara skriker eller bajsar och då är det ju mindre trevligt för mig. Får se och jag kan utmana mig själv så mycket. Det är ju så bra med skjuts de dagar som kan vara lite ångestfyllda.

Jag lyssnar på Dusty Springfield, hon spelades sönder när jag gick i gymnasiet. Tror Jenny lånade Dusty in Memphis på biblioteket och vi blev frälsta. Breakfast in bed alltså. Hon säger, det är lugnt, torka tårarna på min klänning, hon har sårat dig igen. Att ligga med ledsna killar låter kanske inte vidare attraktivt men hon tröstar väl honom först antar jag.

Ni vet (of course!) det där avsnittet i vänner när Rachel försöker lära Joey att segla och börjar skälla på Joey som hennes pappa gjorde. ”I was trying so hard not to become my mother, I didn’t see this coming” säger hon. Jag har haft den känslan nu, flera gånger. Jag tycker om min mamma, jättemycket till och med men när man märker att de där egenskaperna som man stör sig på börjar komma drar man öronen till sig, man vill liksom inte bli sin mamma. Det är bara det att jag inte märkte när, var eller hur jag började låta som min pappa när jag skulle komma ur en besvärlig yogapose.

Nu får jag gå och smörja mig med något så att jag inte får inåtväxta hårstrån. Och sova borde jag också göra faktiskt.

No poo…?

Har läst in mig på no poo nu. Tipsar om denna svenska sida som är informativ och lättöverskådlig. Jag kommer inte att bli no poo:are på heltid men ska sluta tvätta håret med shampoo, ansiktet med tvål och kroppen med duschkräm. Min rengöringsrutin ska bli fri från parabener, mineraler, sulfater, alkoholer och silikoner som det går. Ska dock fortsätta använda smink, deodorant, volympuder och hårfärg, eh.

Kommer aldrig bli en människa som gör egna tamponger (om inte detta scenario blir verklighet, jag börjar bli en sån där knäpp konspiratoriker) men en anings naturligare tänker jag bli. När det är så lätt med menskopp liksom, nej! Jag är väl inte rabiat heller. I alla fall inte i detta avseende.

Jag hade till och med eterisk olja som jag ska blanda med rapsolja jag ska använda för rengöring! Blev så nöjd, det bästa med duschkrämer tycker jag är att prova nya dofter men nu kan jag i alla fall göra lite själv.

Detta tänkte jag testa till en början, det kommer att komma till produkter och tas bort sånt jag inte tycker fungerar:

Kropp:

Rapsoljan kommer vara basen för mig, den kommer jag använda med en droppe eterisk olja som rengöring+ fuktgivning

Socker+ rapsoljeskrubb

Ansikte:

Ricinolja plus bikarbonat/(askorbinsyra) som skrubb

Aspirin tillsammans med lite yoghurt som ansiktsmask

Nån olja alternativt aloe vera för fukt

Hår:

Mitt favoritbalsam, fructis nordic hair care för tvätt.

Dessutom införskaffa fructis pure and shine shampo, detta kan användas ibland.

Något sådant!

Hade en tanke på att testa björklövstvätt (samla in björklöv under vår sommar och låta detta dra i kallt vatten och genom detta tvätta håret) tills jag kom på att jag är extremt björkpollenallergisk och vågar inte riskera allergiutbrott.

Alltså, eftersom jag inte är nån expert kommer jag att testa lite olika metoder. Jag kommer inte tjata om no poo’s eventuella fantastiska fördelar i tusen inlägg eller debattera om vad som är bra och vad som är dåligt med er läsare, jag kommer däremot att försöka recensera lite för egen del när jag hållt på med detta ett tag. Vi får se hur hård jag kommer vara. Detta är i alla fall första inlägget så Klara, den 25/2 började du med no poo, kom ihåg det!

Vill ni läsa blogg som LD hyllar och som verkar jättebra så är det Naturlig skönhet som gäller

LD själv skriver väldigt bra på sin blogg om no poo.

 

 

Noaord

Men jag älskar min psykolog. Det vart ett framsteg idag om man kan kalla det så. Hon är väldigt försiktig, lyhörd för hur jag reagerar. Vi pratar om platser jag inte kan besöka och ord som är svåra. Jag har så länge försökt förstå mig själv. Förstå varför jag reagerar på vissa sätt och jag har slukat facklitteratur som att det inte finns en morgondag. Vi pratar om det kanske är så att jag hellre intellektualiserar traumat än förklarar känslorna kring det för att göra det gripbart. Och det är nog ett av de största genombrotten jag gjort.