One of us is gonna die young

Såg Palmefilmen idag och antar att jag måste säga vad jag tycker här och nu. Så fort jag skriver att jag ska skriva och berätta om något glömmer jag bort, tappar lusten eller förlorar känslan som krävs för beskrivningen. Det är svårt att definiera den som en bra eller dålig skildring eftersom jag inte vet hur det såg ut under perioden han var verksam. Eller, jag hade inte så bra koll på honom som tvååring åtminstone. Det handlade om hans liv och hans politiska karriär helt. Jag kan inte svara på om det var ett sant porträtt, snarare älskvärt. Det glömmer inte bort hans misstag eller tveksamma mellanhavanden men skildringen är en bild av en älskad politiker. Jag blev gripen kan man säga. Delvis, utan att låta alltför pompös tror jag att det berodde på att jag kände igen mig så himla mycket! Självklart inte i hans uppväxtvillkor eller karriär, duuhh, utan i personen som porträtterades. En som ville se förändringar i samhället, gärna snabbt och ville övertyga folket som kanske inte riktigt hängde med i svängar och ihärdighet men ändå ville vara som alla andra. Gör ni förresten, hänger med? Det är svårt att förklara utan att låta som att man spelar viktig. Skitsam. Även om jag inte höll med honom i allt så kändes det ändå…jag vet inte. Och i slutet så såg han ut som en bruten man. Trots en stor valseger fick jag känslan av att han fått ge avkall på mycket av sig själv. Det som var han, som när en kollega fick tvinga honom att inte åka upp och prata med arbetarna som gått ut i strejk på LKAB. Han kunde ju inte men han ville så gärna…ah the frustation!

Jag grät i slutet, det gör jag alltid på begravningsscener. Den värsta begravningsscenen jag sett är när JFKs treårige son gör honnör/salut vid hans kista. Då grät jag nog i en vecka.

Sen kan jag väl även uttala mig om Hannah Widerstedt-projektet. Jag förstod från början att det inte var ”sanning” i alla fall, jag såg en video där hon pratade om att hon har slutat dejta svenska killar för att de ger för få presenter. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Ok, tanken är väl inte att konst alltid ska ifrågasätta men av det jag förstår här är det ett lite felriktad frågeställning som hon haft. Ja ja, känns som att kvinnopartaj-Betty säger det bättre, läs!

Har för övrigt (faan vad jag skriver för övrigt hela tiden, börjar låta som fucking Carrie Bradshaw med sitt jävla ”but I couldn’t help but wonder…”) fått vita linser till halloweeeeen och ett par skelettörhängen. Örhängena, de påminde om de skelett Vivienne Westwood hade för något(?) år sedan.

Nu ska jag ta ur linserna och sova.

 

Tulle skirt

Det är enbart fransmän och usa-bor som varit inne på min blogg idag. Nån förklaring? Nåt sökord ni fått det ifrån? Läser ni här?

Idag har jag allefall köpt nio meter tyll på ladan, något jag definitivt tror är för lite till en tyllklänning/kjol. Jag har en kjol i svart mesh som jag ska ha under så det kommer liksom att vara stommen jag syr efter. Kjoldelen ska vara grå, egentligen inte äkta tyll men jag köpte lite svart brudtyll också att ha över ifall det ser fult och billigt ut. Jag är ju en sån som vill hugga in så att säga, sätta igång direkt, så det här blir en stor utmaning för mig, att stå emot mig själv.

Min inspiration är Carrie Bradshaws klänning från sista avsnittet, en mintgrön tyllkjol/klänning. Egentligen är min inspiration Vivienne Westwood möter Alexander McQueen möter John Gallianos garden dress-kollektion för Christian Dior. Men jag kan inte konstruera mönster, jag är heller inte särskilt bra på att sy så jag får trycka bort den tanken. Hårt. Man kan tro att det är jag som ska gifta mig. Det är det alltså inte. Men hjälp mig gärna!