It’s you, it’s always you

Jag skriver ju om min upplevelse av adhd-utredning och snart asperger-utredning, ganska mycket har det blivit. Och jag har posttraumatisk stress på grund av diverse trauman. Ja, ibland är jag bekväm med att säga vad det handlar om, andra dagar inte. Jag skriver om det och det är viktigt. Här får man fråga. Inte ifrågasätta men fråga. När jag pratar med människor om detta, det är främst när det handlar om bekanta eller såna man är ihoptvingade med (ni hör att jag inte är så bekväm på större evenemang eller?) som undrar om mitt mående (hatar ordet!!!) så brukar jag kort förklara vad det handlar om rent tekniskt eftersom jag tycker och kommer alltid att tycka att det i vissa sammahang är helt fel att fråga intima saker om en persons mående. Men jag kanske ska börja, fråga främmande personer hur de mådde efter sin förlossning eller nåt?

I alla fall, inte sällan blir en kommentar ”ja, det har jag nog en släng av” eller ”ja, ibland kommer inte jag heller ihåg hur jag kom hem från jobbet!”. Eh? Nä, du har troligen inte posttraumatisk stress med blackouts för att din hund dog och nej, gissningsvis inte dissociativ störning för att du inte kom ihåg hur du tog dig hem. Du har nog inte adhd för att du jämt glömmer dina nycklar på jobbet. Jag vet inte varför det gör mig så fruktansvärt upprörd men det beror säkert på att jag upplever att mina problem förminskas. Vill bara säga elaka saker och slåss.

Alltså, jag är inte ute efter en förklaring, jag förstår också att det är aningslöst och inte illa menat och det är JAG som kan välja att bli upprörd eller ej. Men tyvärr är inte allt med en själv ett val hela tiden, jag är väl inte folkpartist heller. Folk får faan växa upp och lära sig konversera. Jag är allvarlig när jag säger att Ribbing har bra riktlinjer för hur ett samtal kan flyta på utan obehag för alla inblandade, oftast i alla fall.

En gång frågade jag förresten om personen som ville diskutera intima saker om mitt känsloliv behövde hjälp att ta kontakt med psykiatrin eftersom hen upplevde att hen hade problem. Personen stirrade förvånat på mig och förstod inte vad jag pratade om. Kanske är så jag ska agera i fortsättningen.

(Jag vet också att vissa som kommenterat tidigare har liknande erfarenheter och det är givetvis inte er jag pratar om. Jag försöker inte förminska jobbiga känslor efter djurdöd heller men det är en viss gradskillnad.)

Ulf Kristersson och okunskapen

Jag läser Ulf Kristerssons intressanta åsikter om hur man ska bota psykisk ohälsa. Kan ni gissa hur? Ni gissade givetvis rätt. Med arbete såklart! Det är direkt farligt för vissa personer att vara utan dagliga rutiner säger han. Ja. Men frågan är om arbete är det enda som ger dagliga rutiner. Ni får ursäkta om jag låter nedlåtande mot Kristersson men det är svårt att ta en person på allvar som uttalar sig innan han förstår begreppet psykisk ohälsa.

Är det verkligen så att Kristersson på riktigt tror att psykisk ohälsa är ett problem som kan lösas med att vara på arbetet några timmar i veckan eller är det så att samhället måste fråga sig varför den psykiska ohälsan ökar och skapa sig en bild av vilka grupper som drabbas och varför? Han säger att det är en större fara för psykiskt sjuka att vara borta från arbetet än för de som brutit ett ben, ja, självklart men varför?

Om om det är en epidemi som han uttrycker sig, då måste man väl se en gemensam lösning. Enligt mig handlar det då att se över hur arbetsförhållandena ser ut i alla möjliga yrken, inte tvinga ut enskilda människor i arbete för att de annars kanske inte kommer tillbaka. Men sånt tar för lång tid. För Kristersson vill inte på riktigt förbättra för drabbade av psykisk ohälsa, han vill visa ett resultat som kommer göra att folk röstar på dem igen.

Detta citatet i DN visar på hur extremt omedveten han är om hur och varför människor drabbas av psykiska sjukdomar:

”– I den bästa av världar ska den som söker hjälp för sin psykiska ohälsa få hjälp och i hjälpen skulle det kunna ingå att vara kvar på arbetet, inte att gå hem och vara sysslolös i tre månader innan man försöker komma tillbaka till arbetet.”

Tre månader. Sen är du liksom frisk. Ja, det finns depressioner som pågår under en mycket kort period men sanningen är denna; Det tar 3 månader innan du ens får psykologkontakt i öppenvården idag. Det är inte ens säkert att du får det då. För mig tog det 13 månader. Innan dess ska du självklart få möjlighet till samtalskontakt men det är väsentligt att se på hur snabbt vården agerar.

Psykisk ohälsa är inget homogent begrepp. Det är en mängd olika sjukdomar och tillstånd och har alla sina individuella orsaker. Det finns diagnoser och en samlad symptombild men trots det kan man inte lösa varje människas problem på ett och samma vis. FÖR VI ÄR INDIVIDER! Vi är ingen grupp som med en kollektiv lösning kan försvinna.

Jag kommer att leva med min sjukdom (bipolär sjukdom) hela livet. Det är inget som botas. Det kan underlättas med medicin och terapi och jag kan leva symptomfri i flera år men den försvinner inte för att jag jobbar lite och får rutiner. Psykisk ohälsa är sällan något man med positivt tänkande kan tänka bort.

Jag tror på att se över arbetsförhållanden, att titta på företagshälsovården, att ordna alternativ sysselsättning (inte arbete till en början) för de som behöver förbättra sina dagliga rutiner. Att slippa kämpa med ekonomin. Bland annat.

Jag förväntar mig höra en förklaring. Jag gissar att den innefattar något liknande ”ja, det är ju självklart att all psykisk ohälsa inte kan botas men om vi ser till detta och detta…”. Och det skulle vara skitsnack och efterkonstruktion. För han VET inte. Det är helt uppenbart. Den psykiska ohälsa han vill bota är den som leder tillbaka i arbete snarast möjligt. Den som snabbt kan lösas och sedan fint visas upp i statistiken, se vad bra vi är, se vad vi åstadkommit!

Psykisk sjukdom/ohälsa kan som sagt bero på en mängd olika anledningar. Att ge en fin lösning innan man undersökt problemet noggrant, DET är direkt farligt, Kristersson. För övrigt för jag här inte talan för alla psykiskt sjuka, det gör Kristersson så bra själv.

Noaord

Men jag älskar min psykolog. Det vart ett framsteg idag om man kan kalla det så. Hon är väldigt försiktig, lyhörd för hur jag reagerar. Vi pratar om platser jag inte kan besöka och ord som är svåra. Jag har så länge försökt förstå mig själv. Förstå varför jag reagerar på vissa sätt och jag har slukat facklitteratur som att det inte finns en morgondag. Vi pratar om det kanske är så att jag hellre intellektualiserar traumat än förklarar känslorna kring det för att göra det gripbart. Och det är nog ett av de största genombrotten jag gjort.

Varför jag hatar vården?

För att:

• En kurator frågade om jag ”sagt nej ordentligt”.
• En sjuksköterska specialiserad på övergrepp (sic!)  sade ”det är bäst att du berättar vad du varit med om för våldtäkt innan jag går på semester”. Jag hade inte vågat prata om det.
• En läkare sade att man får förvänta sig kommentarer om sitt utseende om man, citat ”har urringat och är attraktiv”. Hette för övrigt Wolf. Jävla gubbjävel.
• Det tog 5 månader att få läkartid för läkarutlåtande, vilket innebär att det blir ett glapp i ersättningen på cirka två-tre månader då jag inte får några pengar.
• Läkaren som skulle skriva läkarutlåtandet glömde bort att skriva det i en månad.
• Klinisk fysiologi i Uddevalla påstår att de ringt mig och sagt att besöket är inställt på grund av sjukdom= Pappa och jag åkte 4 mil för att höra detta. De har inte ringt. De hade rätt nummer. Lögner med andra ord.

Jag har haft för mycket otur för att lita på vården helt enkelt. Och detta gäller ju bara mig själv. Vården är inte bra här. Psykiatrin är inte bra här. Akutpersonalen går på knäna men ledningen låtsas inte om det. En människa tar livet av sig på på en psykiatrisk avdelning och svaret från ledningen är ”det var så länge sedan det hände senast”.

Nästa gång jag blir kallad till klinisk fysiologi kommer jag ringa varje dag hela veckan innan och fråga om tiden fortfarande gäller. Det blir deras straff.

Just nu känner jag bara fuck you och vill begå brottsliga handlingar. Vill typ ha ett jobb i framtiden där jag enbart får undersöka och kritisera vården. Jag kommer vara den jag är, punggreppet hela norge, och sverige, snackar om.

Vad vill du få ut av det här?

Kanske var ovanstående mening inte riktad så men adhd-psykologen har frågat det här flera gånger. Jag uppfattar det lite…fel kanske men jag undrar över det. Lite som att hon tror att jag vill ha en räkmacka att glida på ungefär. Det vill jag ju inte. Det jag har svarat på frågan är; Jag vill ha redskap att hantera detta som för mig är en funktionsnedsättning. Handlar det om redskap i form av stöd från kontaktperson för att hantera vardagen eller handlar det om mediciner eller både och, så fine, let there be light.

Jag kan inte fortsätta så som det ser ut nu, jag får inget gjort (sanning med modifikation men saker jag BEHÖVER göra skjuts upp i all evighet.) För att upprepa klyschan alla(!) lärare sagt till mig; Jag vet ju att jag kan, jag är intelligent och nyfiken på i princip allt, varför GÖR jag det inte bara? Det är det jag behöver hjälp med. Gud vad mycket lättare det är att formulera sig i skrift.

Imorgon blir det förhoppningsvis utgång. Har sett fram emot det här i evigheter men jag har förstått att min ena kompis inte är riktigt på. Det finns säkra tecken. Hon hör inte av sig, hon svarar inte entusiastiskt, hon kollar inte barnvakt fast hon haft en månad på sig. För mig är det mest trist att hon inte säger till i tid. Jag behöver veta några dagar i förväg för att kunna förbereda mig på vad som kommer. Istället drar hon ut på det i oändlighet vilket faktiskt är lite taskigt enligt mig. Det som kommer hända är att hon imorgon kommer smsa på förmiddagen att hon inte känner sig bra, att barnen är sjuka eller att det hänt något. Jag menar inte att hon direkt ljuger, för det gör hon inte och det har hänt mycket med henne men det har ALLTID, utan undantag varit såhär, oavsett livssituation. Trots att vi pratat om det flera gånger, hon vet att jag inte blir sur om hon säger till några dagar innan eller när hon vet, det har jag tydligt påpekat flera gånger. Nu lämnar jag kanske ut henne lite men jag var tvungen att får ur mig det här.

Dom jävlarna ska skjutas och så vidare

Idag har jag solat och cyklat till hemköp och sen Louice. Jag köpte jordgubbar och så solade vi lite till. Jag är så glad för våren.

Den som totalt ointressant och dum ringde mig i natt. Jag accepterar inte booty calls av de jag inte vill ha sex med. Jag svarade inte så då var tydligen fem missade samtal helt acceptabelt. Jag tycker att det minst sagt är oroväckande. Förut fick jag bara sms, nu har det eskalerat till samtal. Eller ja, det blev ju inga samtal eller möten men ni fattar.Jag önskar att nån jag tycker om kan ringa istället. En fin en, tack.

Imorgon ska jag sola och gå till psykologen. Det första är trevligt i alla fall. Har läkartid den 16/5 och bävar. Läkare fattar inte riktigt det här med taktkänsla utan tycker till exempel att det är ok att dra ner tröjan på en patient utan förvarning. De läkare jag stöter på i alla fall. Passande inom psykiatrin särskilt och när de vet min problematik. Nästa gång blir det faan mord (kanske främst skäll) om jag är med om en obehaglig läkare.