Hey gurl!

Imorse vaknade jag mitt i en mardröm. Jag hade mensvärk och bröstet var ihopsnört. Som när man ramlat och all luft försvunnit ur lungorna. Jag kom ihåg hur jag hölls fast mot grus och stenar. Hur jag väntade på nästa gång. Hur jag försökte dölja allt. Alla sorger i mitt bröst. De läckte ut över min vän som tog emot så länge.

Ändå tvivlar jag på mig själv. Ändå låtsas jag så ofta att allt är normalt och säger ”det där är det värsta som skulle kunna hända mig”. Fast det värsta redan hänt. Och jag vet inte hur man bearbetar saker man inte låtsas om. Jag vill inte slåss mot dem. Men jag orkar inte mota mer. Jag vill inte vara misstänksam mot alla och gissa mig till människors intentioner. Jag vill så förtvivlat gärna bli fri. En sån klyscha va.

Vi är på gång

Demonerna uteblev. Det var faktiskt helt ok. Det kändes rätt avslappnat och jag är så himlans glad att Shahad var med. Det är skönt med människor som vet precis vad man menar och behöver bara man ger dem the look. Det hele gick smidigt och jag kände mig inte särskilt nere alls, lite sorgsen men inte mer. Jag tänkte snarare på vad mycket bättre (ja, i relation med tidigare) jag mår nuförtiden. Jag vet att det kommer kännas sämre igen men jag vet också att det kan kännas såhär. Människorna gick tidigt på grund av anledningar och jag och Ronja grejade med hennes padda, sen kollade vi alla tre wanderlust som faktiskt var helt ok. Lite lättsam. Idag har jag bränt mig på altanen med Ronja. Ser inte riktigt klok ut men är samtidigt exalterad. Spänning i vardagen antar jag. 25 grader i lä =Fantastiskt! Resten än kvällen har jag smsat och pratat med Sara i telefonen. På det stora hela – en av de bästa helgerna på länge. Jag skulle så gärna vilja att detta höll i sig ett tag. Att solen är varm, människorna underbara, försäkringskassan är snäll och mardrömmarna milda. I have a dream.

Pain/Gain

Trots all kärleksbrist och trasighet och fransar måste jag bita mig i tungan tänka på rosa moln och hindra mina händer från att slå hårt hårt i ansiktet på personen som säger ”jag förstår att du varit ledsen men jag har faktiskt aldrig tyckt att hon är speciellt sympatisk” om min förlorade vän. Jag vill skrika att du kände henne i så fall inte som jag och vem tror du att du är din jävla idiot. Det är inte us against the world men I will always be your soldier stämmer ändå. Även om det inte är på samma sätt som förr, även om jag vill inte tillbaka till det så kommer jag alltid stå på hennes sida om det skulle behövas. Går inte omkring och känner mig så jävla ädel, det bara är så.

Livet sha la la

Har varit ledsen sen i förrgår. Det är egentligen en bra grej men blev besviken på typ alla. Känner mig ensam men är glad för mina nätkompizar.

Idag har jag lust att baka tårta. Kan bli skitbra eller katastrof.

Men alla sorger kommer i 3 så jag går och oroar mig.

Behöver lite närhet snart tror jag. Ibland vore det bra med en kille. Jag brukar ju bli sjukt stressad i förhållanden men en kanske kan fixa nåt casual.

Tönten har börjat höra av sig igen. Om han inte slutar kommer jag öppna eld på allmän plats. Jag är on the edge of galenskap.

Om sorg

Jaha. Facebook är ju så underbart och förhatligt på samma gång, ungefär som när man är kär, man mår illa, man är lycklig och så vidare. Folk gillar ju statusar hit och dit och nu har nån idiot som kallas ”Puddan” (ehhh, namnet?) skrivit såhär:

”26 åringen som e skjuten i huvudet av polis e död…. O kanske ska hans familj då stämma polisen för vållande till annans död, o det visar sig tydligen att den här grabben inte hade riktigt vapen, utan en kopia… Jag tycker, e han så blåst o går dit med en kopia o rånar, så får han själv skylla sig!! Vill mer sända en tanke till den polis som sköt honom, hur dåligt mår inte han? För att han faktiskt gjorde sitt jobb, men oki beklagligt att han skjuts till döds… Men häR e en tanke från blå himmel. . SLUTA DÅ RÅNA!!! Nej Polisen som gjorde detta, TACK kan vi bara hoopas detta avskräcker ALLA att begå rån, OAVSETT VILKET JÄVLA LAND MAN KOMMER IFRÅN!!”

Jag vill alltid tro gott om människor men hilfe, jag blir snart galen på alla uppvisningar av idioti som man får serverat av facebook, dagligen. Det är liksom för mycket. Och ja, jag har funderat på lägga ner men jag förlorar  mina chattkompisar då. Men jag ska ju berätta om det här nu.

Jag vet inte varför det är så väldigt svårt för människor att förstå att vi har ungefär samma psykologiska sammansättning, vi blir ledsna för liknande saker såsom död, våld, katastrofer, nästan alla människor går igenom sorgstadier någon gång i livet. Det är alltså ingen nyhet att vi oftast blir först chockade, sen reagerar med till exempel ilska, regression, förnekelse, beskyller någon annan för vad som hänt, undertrycker sina känslor, skiljer sina känslor från intellektet och så vidare. Det är normalt. Jättenormalt. Att då föräldrar som förlorar sitt barn blir upprörda och förstörda alltså reagerar som de gör, det är helt enkelt ganska sunt för ens psyke och bearbetning. Att det går ut över polisen är trist men inte det minsta förvånande.

Sen är det inte omöjligt att polisen verkligen gjort fel. Att polisen utreds efter insatser är faktiskt inte det minsta fel, det vore snarare otäckt om de inte utreddes. Men det kan man ju inte uttala sig om i nuläget.

Blir bara så himla sur och besviken när människor saknar de mest grundläggande förmågor som att resonera med sig själva, och försöka föreställa sig hur de själva skulle känna om deras barn dog. Hur de skulle ta emot nyheten och om de skulle tycka om att hängas ut som dumma i huvudet för att de vill utreda (och hålla nån ansvarig) om barnet dog till följd av onödigt våld eller ej.