Passiv aggressivitet, here we go again 

​När jag gjorde där slut med en kompis för flera år sen räknade jag inte med att bli paria med hela kretsen, i alla fall inte utan att de hört min version för jag menar, ingens version är ju Sanningen™. Men nästan ingen frågade mig och typ 6 pers tog bort mig på facebook. (Har alltså inte mördat, legat/flirtat med nåns partner eller skitsnackat utan avslutat en relation till följd av vad jag anser är skitigt beteende från hens sida.)

Så träffade jag på hen förra veckan, det gick bra som tur var eftersom jag hade med mig en gemensam vän men både exvännen +partner ignorerade min existens, alltså sa inget, tittade inte. (Ja, på riktigt, ja vi är över 30 alla 3.) Är väldigt glad att ha vänner som säger ”men kan man inte vara artig och heja i alla fall, vi är vuxna!” Min kompis som var med är den enda jag visat min och exvännens slutkonvo för. Det är faktiskt inte ens så att jag begär ett how do you do, men artigt hej, herregud. Mer än så trodde jag faktiskt om min exbästis. Jag har varit så noga med att påpeka för gemensamma vänner att jag inte vill att de ska välja min sida eftersom de har en helt annan relation och hen är en jättebra person men… Men passiv aggressivitet aside så har jag lärt mig jättejättemycket om relationer och beteenden man har. Jag kom fram till, vilket jag väl borde gissat, att vuxna är gravt elakare än till exempel tonårstjejer som har ett oförtjänt dåligt rykte. Passive aggressiveness back on! 

Fick för övrigt mail från hen en gång om att jag inte skulle skriva om hen. Den (som inte är en av de inblandade) som skulle lyckas identifiera vem det gäller vinner ett pris. Disclaimer: Nä, jag är ingen toppenperson, jag ser mig inte som bättre än hen i detta och jag har gjort misstag och yada yada yada men nån form av dignity och bitterhet har jag i alla fall, skål på det! 

Nu ska jag gullechatta med kompis och eventuellt äta Budapestbakelse. Härrååå! 

Curly Sue 

Det står att jag ska skriva en historia här. Jag gissar att det är tänkt att historien ska vara roligare än att mina känslor är all over the place och att jag hanterar livet jävligt dåligt just nu. Och jag kan inte skriva om det här heller. Ska skapa en anonym blogg tror jag. Den kommer säkert vara roligare än denna. Snart ska jag försöka sova och jag vill mest bli struken över ryggen när jag gråter. Vill vara prioriterad på något vis. Behöver det så mycket. Vill bli tröstad. Gosh golly! Detta är tröttsamt. Men what to do, mama said you can’t hurry love och allt det där. Det har varit riktigt Norénsk stämning här. Politiska oroligheter. Men vafaan, det är i alla fall inte mina föräldrar och syskon som betett sig illa. Ska skriva om allt nån dag, med vissa fingerade namn. 

Dirty weekend del 3 

​Vilken jävla helg det varit! I fredags hamnade jag i diabeteskoma. Jag har inte varit så dålig på länge och jag förstod att det måste vara så att jag har diabetes och när som helst kommer att svimma för att vakna på sjukhus 1 vecka senare. Jag var dessutom ensam hemma så ingen kunde se mig dö. Jag kunde knappt stå på benen längre än 20 sekunder, var darrig och ångesten var på cirka 17/10. Följaktligen ringde jag Soph och panikgrät. Det hjälpte lite. 

Det kan ha varit så att jag inte alls hade nån insulinchock och det kan var så att jag glömt ta medicinen för första gången på flera år och det kan vara så att jag tände av. Det får vi aldrig veta. Glömma medicinen är så främmande för mig att det inte ens föresvävade mig att det kunde vara anledningen. Vilken tur att jag ringde min knight in shining armour aka Soph som frågade det innan jag ringde 1177. Nu är allt tillbaka till vardaglig angst nivå 2/5 toast. Jag håller mig över ytan och inte mycket mer.

I lördags skulle en gentlemen caller besöka mig men det blev inte av så jag åkte till honom istället. Jaa, det är den gamla vanliga. När jag kom till stationen stod säkert 500 personer utspridda lite överallt. Jag började ana oråd när jag hörde suckanden. Jag började svettas mer än vanligt när jag såg ”tåg inställt”. Jag gjorde det enda rätta och satte på en podcast och sällade mig till den alltmer irriterade, alltmer svettandes grå massan. En podcast är en livräddare när man hör en 20:e person fråga den inkallade sj-informatören när tågen börjar gå igen som att de står i direktkontakt med reparatörerna som fixade signalfelet i Älvängen genom. Älvängen. Så nära, ändå så långt borta. Jag förstår humorn i att bli irriterad på irriterade människor men det är en sån pet peeve, att folk tar ut sin ilska på människor som gör sitt allra bästa för att hjälpa till. Sen när finns det anledning att skälla på den inkallade chauffören som hoppat in på sin semester??? Folk är skit. Den första bussen fylldes på 2 sekunder men jag blev en outlaw när buss nummer 2 kom och trängde mig lagom fult på den. Fick plats, tur för mig för tydligen hade de 6 bussar men bara 2 chaufförer ditintills. 

Jag hade en fin vistelse i Göteborg. Jag vet inte hur det känns riktigt men nu är det ok. Kan bero på att jag är lite bedövad av lergigan. Var ledsen när han åkte men what else is new. Jag har ju seriös separationsångest och blir helt tom när jag skiljs från vänner också. Hade i alla fall sex och det är ju bra. Synd att man så snabbt glömmer att de flesta är as och att relationer med människor man kan respektera är sällsynta. Jag vet att detta säkert är fördomsfullt för ingen relation är lätt och yada yada yada men det finns så många fina tjejer överallt, som har bra åsikter och som är lätta att tycka om, varför kan jag inte bli kär i en sån?! Är det liksom kuken jag behöver? Det är ju inte som att jag sjunger kukens lov, så fantastisk är den inte. Det är nåt med att killar. De luktar så himla gott. Började nästan förfölja en kille på centralen för att han luktade så fantastiskt. Well, det är nog ingen idé att analysera det här med sexuell läggning med mig själv, får bara gå och hoppas att jag en dag blir kär i en himla fin person att den blir kär i mig och vill leva ihop. Känns som ett skämt just nu. Ett grymt sådant. 

Jag fyller år på måndag och det känns för första gången inte det minsta roligt. Jag tror kombinationen dumpad + känna sig ensam + fyller inte jämnt + otroligt trist väder har en negativ inverkan på mig. Och jag har verkligen inga sommarplaner. Blev lite avundsjuk när min älskare (kommer ej på nån bättre beskrivning men ordet älskare låter kul och han är varken pojkvän eller bara ligg) berättade om sina planer. Det verkar så fint att ha tillförsikt. Tro mig, jag jobbar på det. Har kommit fram till att jag ska sluta jobba på att le i onödan eftersom det ger konstiga och onödiga rynkor. Förväntar mig ungefär 20 ”varför ser du så sur ut?”om dagen men det är som det skall. 

Har blivit besatt av podcasts om försvinnanden. Hoppas jag lever tillräckligt länge för att en del ska lösas åtminstone. Gärna Paula Jean Welden. Har tyvärr inte hittat en pod om henne dock. Tipsar om poddarna Lore, The Vanished podcast, Generation Why, Stuff you missed in history class, Stuff they don’t want you to know, Criminal, True murder, True crime garage och Anything ghost. Snart är jag färdig med mitt broderi! Äntligen. Det var ett Marstrandsarbete, massa jävliga trådar överallt. Brukar ge mig in i för ambitiösa saker. Är inte mycket för mjukstart jag, inte ens när det gäller broderi.

Förresten önskar jag mig en utflykt till Carlstens fästning, presentkort på kicks, lush eller H&M och att nån underbar man blir kär i mig. Jag hoppas mest på utflykten tror jag. En ska inte utmana ödet har jag hört, hoppas för mycket. Jag vill så gärna må bättre. Önskar jag kunde haft känslan av att det finns nåt större, nån gud eller så. Men om jag skulle bli religiös nu så skulle det vara av själviska anledningar och det anses mycket ofint. Nämen ärligt talat navelskåderi och självförverkligande och det ägnar jag mig åt tillräckligt här. DET får aldrig bli religion av. Vatten är min religion. Jag önskar mig bra badväder och mer psykisk värme till alla. 

Tack för en god match 

Jag bestämde mig för att bli lycklig för ett tag sen och har försökt leta information om detta. Summa summarum så verkar det som att vägen dit är rätt diffus. Saker som viktnedgång/uppgång, bra mat, bra träning, finna gud, välgöreheta sig, downshifta, göra sig av med saker i allmänhet för att kunna se det viktiga i livet. Två saker är kirrade i alla fall. Vi får väl se. Har haft en bra helg, jag har kollat på alla Hunger games-filmerna med en kompis, ätit midsommarmat och så vidare. 

Hade en sjukt märklig helg innan förresten. Jag träffade min exbästis som! Bad om ursäkt för vissa saker, pratade om saker hon saknade med mig så jag tänkte: ”kul om vi kunde vara vänner på facebook”. Jag tycker ju det är kul att höra om hen ibland, vi var ju, på gott och ont en stor del av varandras liv under en ganska lång tid så jag skickade en ny vänförfrågan. Hen besvarade inte utan blockade mig från att skicka nya vänförfrågningar. [pause for reaction] Blir knappt ledsen längre. Det var väl fyllan som talade antar jag. 

Jag har så länge funderat exakt på vad jag gjort för fel, analyserat mitt beteende som att det var ett heltidsarbete och ältat och det har gjort skitont. Jag har inte ens kunnat erkänna att hen behandlat mig riktigt dåligt tidvis. Allt var mitt fel i mina ögon. 

Jag har varit så mån om att inte säga nåt nedvärderande om hens person till våra gemensamma vänner för jag vill inte vara en människa som försöker hindra vänskap eller beter sig illa. Men my gawd, jag har faktiskt inte betett mig dåligt här. Det var inte jag som krävde ursäkten hen gav, inte jag som närmade mig hen, inte jag som kramade när vår låt kom, I will always be your soldier av Marit Bergman. Inte jag som sa att jag saknade våra sammanhang (sommarnätter, barfota, vattenpipa, Smulan-fikor, Smirnoff ice, fyllor, tröstar, snöpromenader, bussen till Lilla Edet, serietittande, vänner-analyserande, popkulturreferenser, nattbio, filmstudiosöndagar/onsdagar, picknickar, feminismer, politik, gamle dal’n, brygghäng, fritidskortsåkande, julaftnar). Jag försökte faktiskt inte alls. Jag ville öppna för lite artig bekantskap.På facebook! Jag blev osäker på massa av mina relationer och fick ett stört ”var inte till besvär”-tänk av det uppbrottet. Värre än alla kärlekar tillsammans. Det beror inte på att hon är en dålig människa. Hon är en jättebra människa till och med. Men hon gjorde slut på ett väldigt taskigt eller snarare fegt vis. Hon behandlade mig dåligt. Och jag måste sluta förvänta mig att alla ska lämna mig och att mina känslor räknas precis lika mycket som andras. Mer än så för mig personligen naturligtvis. Vill hon höra av sig nån gång är jag öppen för att lyssna, jag anser mig vara artig. Vill jag bli vän igen? En man kan ringa eller fika med nån gång? Tveksamt. Jag vill inte vara bästisar på fyllan mer, jag känner mig som ett kvart i tre-ragg, en go to-lösning när man är fyllekåt. Även om jag inte blir ledsen utan förvånad nuförtiden. Men det känns som att jag sviker mitt 24-åriga jag med 31-åriga hon. Och det är inte nyttigt. 
Jag tänker också alltid på henne när jag hör viss musik. Marit särskilt. Men mer I take my wings off you än nåt annat. Baby, jag saknar fortfarande ditt 24-åriga jag. Jag kommer nog alltid göra det. Jag älskar henne mer än någon annan. 

That was a hard promise to keep, can’t blame you for the bad weather

Äurgh. Jag är skör, jag har mensvärk, jag saknar mitt ex. Det är inga jättehugg av saknad längre kanske men det är inte läkt om man säger så. Och vi pratade lite, kom in på saker och så sa han ”men alltså du får säga det, jag blir inte svartsjuk” och jag känner att jag vill ju att han ska bli lite svartsjuk. Inte SVARTSJUK men. En anings. Det känns så orättvist att det bara är jag som känner det där hugget av svartsjuka som kan snöra ihop halsen ibland. Att han kommer träffa nån jävligt söt tjej som har ett pärlande skratt och som gör tokiga saker men ändå lyckas vara sketasnygg. Nä jag vet att jag är bitter och det är inte gulligt men ja. Skönt att vi kan prata och ses då och då (within reason) och det känns lättare. Det gör inte svinont att tänka på en framtid utan honom längre, när vi inte sågs alls var det hemskt och ångesten var liksom tjockare. Han är ju en fin kompis, vill inte förlora det. Inte ännu i alla fall. Om han inte träffar den där manic pixie girl till tjej då för då får det vara finito.

Bits and bobs

Kan man säga att jag haft en bra helg? Kanske inte jättebra men iförrgår/igår hade jag besök och det kändes avslappnat och så. Och vi pratade, drack öl, kollade Jackie Brown och 3 avsnitt av Foyle’s war. Om ni sett Foyle’s war så vet ni att avsnitten är för jävla långa men rätt bra. Jag gjorde även supergod middag, Quinoabiffar. Alltså skitgott! På grund av besök städade jag även mitt rum. Tvättade också. Alltid något. Färgat hår och ögonbryn.

Blev löjligt glad över att H&M home kommer till Trollhättan. Visserligen till våren nästa år. Hoppas man lever.

Knarkar ju poddar nu för tiden och ghostpod (Brittisk!) som Lina tipsade om är skitbra. Skönt att höra kvinnor som vanligt.

Nu väntar jag på föräldrarna och lyssnar på pod. Det känns ok.

Bufuckinghu

Jag är ensam i helgen och det är så skönt. Tyvärr är även flera vänner bortresta så jag har få att hänga med men det går bra. Det är lite värre med hälsan dock. Min allergi har skapat andningsproblem beyond usual. Jag har införskaffat ny inhalator så alltid något. Psyket har fått extra stryk efter…diverse smällar. Har varit snällare mot mig själv, ätit och sovit och tagit medicin som jag ska. Det räcker inte alltid när jag känner mig betydelselös. När man behöver bekräftelse, jag menar inte bekräftelse på att man är bra eller så. Bekräftelse på att man är värd nånting. Oavsett prestation. Jag försöker hitta det inom mig typ. I found the greatest love inside of me ni vet. Men det är svårt. Ibland. Särskilt nu. Det är nåt och jag kan inte sätta fingret på det. Så har det i och för sig varit hela tiden. Jag ska bli celibat. Eventuellt inte imorgon för då kommer mitt andra ex hit. Eller ja, vi beter oss hemskt kyskt nuförtiden. Men skönt att sova med någon. Saknar det massor. Och det är fint att bli väckt och omhållen när man drömmer, nån som tröstar. Även om det inte lagar så är det väl en sorts kompress åtminstone.