Jag minns alla gånger Paul Åkerlund förnekat Trollhättans segregation och orsak och hur han brukade tala om det. 

Jag gick i fackeltåg på minnesmanifestationen för Kronan på årsdagen, det är ett tag sen nu. Det var fint, jobbigt och gjorde mig arg. Paul Åkerlund talade, Fridolin talade. People with power. Det var ju som man kunde förvänta sig. Eller nä det var det inte! Jag förstår att alla ord låter ihåliga. Det går nog inte att som makthavare att hålla talet man skulle vilja. Att tala om det svåra och samtidigt hålla det hoppfullt. Men det går att nämna dådet för vad det var; Ett terrordåd med tydligt rasistiska motiv, det har vi vetat sen dag 1.

Det nämnde inte utbildningsministern. Faktum är att han överhuvudtaget inte nämnde ordet rasism. Det kändes så otroligt fel, det skavde hela tiden. Ni kan nog se talet nånstans. Hela tiden tänkte jag på det. När ska han säga nåt om att terrordådet mot en skola i ett av Sveriges mest segregerade invandrartäta områden var rasistiskt, att mördaren valde ut personer han inte ansåg ha lika stor rätt till Sverige som jag? (Skulle dock tro att det område som är mest segregerat i Trollhättan är Halvorstorp eftersom knappt några invandrarbor där men hey, vi går efter invandrartäthet som resten av Sverige.) Hela mitt liv har jag hört om Kronogården, mitt grannområde, som problemområde. Jag har gått till tandläkaren där, haft slöjd, sett sämsta barnfilmen known to man, Grodan Boll, jag har av kompisars föräldrar blivit varnad för att vara där på kvällen. Jag har hört de privilegierade eleverna på min bourgeoisie högstadieskola berätta att de åkt dit och bråkat. Man bråkar inte i borgerliga villakvarter nämligen, man åker och bråkar i ”slummen” (citat) nämligen. Rektorn på Kronan har gjort ett fantastiskt arbete, ett jättefint arbete.

Trollhättan som sådant har det inte. Hur kan landets utbildningsminister undvika att nämna rasism i sitt tal på en minnesmanifestation för offer för ett rasistdåd? Ett barn mördades!!! Att inte nämna rasism är att spotta på de barn som är rädda att de ska drabbas igen, att någon ska göra verklighet av hoten. Jag kan inte föreställa mig den känslan. Ingen hade tolkat ett tal innehållande ett erkännande av rasism som ett politiskt manifest utom de redan förtappade. Det hade betytt att han erkänt invånarnas oro för främlingsfientlighet, rasism och våld. Det har varit mycket oroligheter på Kronogården i år vilket har förklarats med att det är segregerat, hög arbetslöshet och yada yada yada. Av vissa invånare som att det är (invandrade) skitungar som ställer till och var är deras föräldrar? (Ja du, vet du vad din tonåring håller på med varje sekund förutsatt att du inte förföljer dem?) Men inte ett ord om att det kan bero på att Trollhättan sviker Kronogården och har gjort i decennier, inte ett ord om att kanske kanske är det oroligt för att för mindre än ett år sen mördades barn på en skola några meter bort. (Och nej, ökad polisbevakning är inte lika med trygghet.)

För några år sen ställde lokaltidningen frågor till bostadsbolag i Trollhättan. Eidar, Trollhättans kommunala bostadsbolag sa att de tycker människor som liknar varandra passar i samma område. Pause for reaction. Fram tills för kanske 5-10 år sen bodde väldigt få invandrare i mitt område trots liknande hyror. På Kronogården är andelen hög trots att det inte var jätteskillnad i standard och hyra i områdena tidigare. Det är ytterst talande, oavsett om Eidar försöker intala sig att det inte stämmer. Nog om det. (Men ska gräva fram intervjun på bibblan så ni får läsa!)

Jag kände mig hoppfull av att höra rektorns, Nazir Amsos brorsons och Lavin Eskandars mammas tal. Av att höra Lavins bror sjunga för Lavin och slutföra hans skiva. Jag önskar att Åkerlunds tal om att se framåt inte innebär att vi kommer glömma att vi bor i en stad med en historia av rasism. Moskén brann och nynazister härjade på 90-talet, jag minns den rädslan. Att minnas detta och se kopplingen innebär inte att man hatar Trollhättan. Det innebär att kunna identifiera mönster, ergo; Att vara människa!!!

Lavins mamma sa det så bra; Lavin var född i Sverige, han talade flytande svenska, han filmade på svenska, sjöng på svenska, drömde på svenska, han hade svenska kompisar, han blev dödad på grund av sin hudfärg. Inte för att han inte ”anpassat sig till samhället” (citat från släkting angående varför rasistiska dåd ökat.)

Inget annat. Det hade behövts höras från politikerna. Lavins mamma känner inget hat, det beundrar jag något otroligt. Att de skickade blommor till gärningsmannens familj är nog det finaste jag hört.

Jag hoppas att människor förstår att känslor av hopplöshet hos befolkningen är lika viktiga att lyssna på som hyllningar. Att Kronogårdsbornas rädsla, ilska och vanmakt beror på något! Ingen kastar sten och bränner bilar utan anledning. Det är ett resultat av ignoransen Trollhättan visat området Kronogården. I en stad med ett rasistiskt förflutet, där ungdomsarbetslösheten ligger på nästan 30% är det förståeligt att människor känner hopplöshet.

Lavins mamma sa att rasismen dödade Lavin. Hon sa också att detta inte är Sverige. Precis så. Att hon i talet påtalade ett stort samhällsproblem gjorde inte att hon föraktar befolkningen. Så varför varför varför kunde inte Paul Åkerlund eller Gustav Fridolin gjort så? Det var ingen tillfällighet att skolterroristen åkte till Kronan för att mörda barn med invandrarbakgrund. Om Trollhättan inte varit så segregerat hade han nämligen aldrig vetat vart han skulle åka.

ACAB, vår kränkta befolkning och YB Södermalm.

Sverige – de lättkränktas land är devisen idag. Vi visste det hörni. I onsdags twittrade kontot YB Södermalm ut en bild på en ”lättkränkthetsrapport”. En fånig liten låtsasrapport att fylla i. Här är den.

acab

Då blev folk upprörda. Är det detta polisen ska syssla med undrar några. Svaret kommer snabbt; De är lättkränkta. (De vill ha tutte?). Jag ska väl inte ens kommentera den låga nivån på detta, eller det klart jag ska! All cops are bastards, pubertala bastards. (Obs, skämt, skratta nu!) Krister Thelin, före detta domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, hör och häpna talar mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och integritetsskydd och gnälliga människor som måste växa upp.(Sic!)

Han babblar vidare om vad som är normkritik, varför det är fjantigt, att människor stör sig på polisernas tweet för att de inte vill blir emotsagda (really honey, really?), näthat är löjligt för det går emot FN:s nya förslag på förändringar utan att närmare gå in på vad han tror att näthat är.

Nu är det inte riktigt detta människor jag sett kritiserar men Thelin fortsätter vidare på det spåret, förslag på inskränkningar i förtalsbrott och så vidare, och så vidare. Fruktansvärt ointressant i just denna fråga, annars mycket intressant. De flesta jag sett som kritiserat tweeten ifrågasätter om polisers personliga uppfattningar verkligen ska presenteras på YB Södermalms twitterkonto.

Mitt jävligt stora problem med polisers involvering i sociala medier är att de ALLTID (om de blir kritiserade) ”inte representerar poliskårens åsikter”. Nähä? Då kan man ju fundera på varför dessa enskilda poliser inte skaffar ett personligt twitterkonto. Jag skulle tro att svaret ligger i dessa enskilda polisers mediakåthet. De når inte en lika stor publik. De tar sig rätten att raljera kring, och ifrågasätta människors upplevelser av ”kränkhet” och får retweets, high fives och blodet pumpas taktfast ut i deras erigerade organ av varierande storlek. Bildligt talat. Ligger det verkligen i polisens intresse att sammankopplas och underhålla dessa enskilda polisers social media-runkning? Jag måste säga att det åtminstone inte gagnar dem.

Ovanstående lättkränkthetsrapport handlar inte det minsta om lag och ordning eller om myndighetsutövande, det handlar om en (politisk) inställning, att svenskar gnäller och gnyr. Om ”skämtet” (det vet vi väl alla att om nån säger att det var ett skämt är det ok) anspelar på anmälningar de tycker är fåniga är det allvarligt. För vad är skämt och vad är det inte? Vem bestämmer det? Inte jag, inte du, inte YB Södermalmspolisen och inte Krister Thelin.

Så kära enskilda poliser! Ett bra tips för att hjälpa till att öka förtroendet för poliskåren som sådan är att skaffa privata twitterkonton att high fiveas på, inte länka till polisens officiella site, problemet är att ni får färre likes och retweets. Hurts, doesn’t it? För det hjälper inte att ni luftar era personliga åsikter om vad som är en kränkning eller inte. DET HANDLAR FÖR FAAN INTE OM POLISERNA BEGÅR ETT BROTT ELLER INTE när de publicerar pubertala skämt, det handlar om anseende, ett anseende i kris. Och om de har nåt intresse i det alls är det klokt att undvika liknande tönterier på ett konto som så nära kopplas till polisen. Jag vet naturligtvis att jag anses som en av de där lättkränkta, att jag borde fylla i rapporten och det kanske jag gör. Kanske startar jag en folkrörelse där jag massproducerar lättkränkthetsrapporten och vi lämnar in rapport efter rapport. Det kanske jag tycker är kul. Ett skämt. Och glöm inte att ni måste skratta. För jag sa att det var ett skämt.

 

 

 

Passiv aggressivitet, here we go again 

​När jag gjorde där slut med en kompis för flera år sen räknade jag inte med att bli paria med hela kretsen, i alla fall inte utan att de hört min version för jag menar, ingens version är ju Sanningen™. Men nästan ingen frågade mig och typ 6 pers tog bort mig på facebook. (Har alltså inte mördat, legat/flirtat med nåns partner eller skitsnackat utan avslutat en relation till följd av vad jag anser är skitigt beteende från hens sida.)

Så träffade jag på hen förra veckan, det gick bra som tur var eftersom jag hade med mig en gemensam vän men både exvännen +partner ignorerade min existens, alltså sa inget, tittade inte. (Ja, på riktigt, ja vi är över 30 alla 3.) Är väldigt glad att ha vänner som säger ”men kan man inte vara artig och heja i alla fall, vi är vuxna!” Min kompis som var med är den enda jag visat min och exvännens slutkonvo för. Det är faktiskt inte ens så att jag begär ett how do you do, men artigt hej, herregud. Mer än så trodde jag faktiskt om min exbästis. Jag har varit så noga med att påpeka för gemensamma vänner att jag inte vill att de ska välja min sida eftersom de har en helt annan relation och hen är en jättebra person men… Men passiv aggressivitet aside så har jag lärt mig jättejättemycket om relationer och beteenden man har. Jag kom fram till, vilket jag väl borde gissat, att vuxna är gravt elakare än till exempel tonårstjejer som har ett oförtjänt dåligt rykte. Passive aggressiveness back on! 

Fick för övrigt mail från hen en gång om att jag inte skulle skriva om hen. Den (som inte är en av de inblandade) som skulle lyckas identifiera vem det gäller vinner ett pris. Disclaimer: Nä, jag är ingen toppenperson, jag ser mig inte som bättre än hen i detta och jag har gjort misstag och yada yada yada men nån form av dignity och bitterhet har jag i alla fall, skål på det! 

Nu ska jag gullechatta med kompis och eventuellt äta Budapestbakelse. Härrååå! 

Curly Sue 

Det står att jag ska skriva en historia här. Jag gissar att det är tänkt att historien ska vara roligare än att mina känslor är all over the place och att jag hanterar livet jävligt dåligt just nu. Och jag kan inte skriva om det här heller. Ska skapa en anonym blogg tror jag. Den kommer säkert vara roligare än denna. Snart ska jag försöka sova och jag vill mest bli struken över ryggen när jag gråter. Vill vara prioriterad på något vis. Behöver det så mycket. Vill bli tröstad. Gosh golly! Detta är tröttsamt. Men what to do, mama said you can’t hurry love och allt det där. Det har varit riktigt Norénsk stämning här. Politiska oroligheter. Men vafaan, det är i alla fall inte mina föräldrar och syskon som betett sig illa. Ska skriva om allt nån dag, med vissa fingerade namn. 

Dirty weekend del 3 

​Vilken jävla helg det varit! I fredags hamnade jag i diabeteskoma. Jag har inte varit så dålig på länge och jag förstod att det måste vara så att jag har diabetes och när som helst kommer att svimma för att vakna på sjukhus 1 vecka senare. Jag var dessutom ensam hemma så ingen kunde se mig dö. Jag kunde knappt stå på benen längre än 20 sekunder, var darrig och ångesten var på cirka 17/10. Följaktligen ringde jag Soph och panikgrät. Det hjälpte lite. 

Det kan ha varit så att jag inte alls hade nån insulinchock och det kan var så att jag glömt ta medicinen för första gången på flera år och det kan vara så att jag tände av. Det får vi aldrig veta. Glömma medicinen är så främmande för mig att det inte ens föresvävade mig att det kunde vara anledningen. Vilken tur att jag ringde min knight in shining armour aka Soph som frågade det innan jag ringde 1177. Nu är allt tillbaka till vardaglig angst nivå 2/5 toast. Jag håller mig över ytan och inte mycket mer.

I lördags skulle en gentlemen caller besöka mig men det blev inte av så jag åkte till honom istället. Jaa, det är den gamla vanliga. När jag kom till stationen stod säkert 500 personer utspridda lite överallt. Jag började ana oråd när jag hörde suckanden. Jag började svettas mer än vanligt när jag såg ”tåg inställt”. Jag gjorde det enda rätta och satte på en podcast och sällade mig till den alltmer irriterade, alltmer svettandes grå massan. En podcast är en livräddare när man hör en 20:e person fråga den inkallade sj-informatören när tågen börjar gå igen som att de står i direktkontakt med reparatörerna som fixade signalfelet i Älvängen genom. Älvängen. Så nära, ändå så långt borta. Jag förstår humorn i att bli irriterad på irriterade människor men det är en sån pet peeve, att folk tar ut sin ilska på människor som gör sitt allra bästa för att hjälpa till. Sen när finns det anledning att skälla på den inkallade chauffören som hoppat in på sin semester??? Folk är skit. Den första bussen fylldes på 2 sekunder men jag blev en outlaw när buss nummer 2 kom och trängde mig lagom fult på den. Fick plats, tur för mig för tydligen hade de 6 bussar men bara 2 chaufförer ditintills. 

Jag hade en fin vistelse i Göteborg. Jag vet inte hur det känns riktigt men nu är det ok. Kan bero på att jag är lite bedövad av lergigan. Var ledsen när han åkte men what else is new. Jag har ju seriös separationsångest och blir helt tom när jag skiljs från vänner också. Hade i alla fall sex och det är ju bra. Synd att man så snabbt glömmer att de flesta är as och att relationer med människor man kan respektera är sällsynta. Jag vet att detta säkert är fördomsfullt för ingen relation är lätt och yada yada yada men det finns så många fina tjejer överallt, som har bra åsikter och som är lätta att tycka om, varför kan jag inte bli kär i en sån?! Är det liksom kuken jag behöver? Det är ju inte som att jag sjunger kukens lov, så fantastisk är den inte. Det är nåt med att killar. De luktar så himla gott. Började nästan förfölja en kille på centralen för att han luktade så fantastiskt. Well, det är nog ingen idé att analysera det här med sexuell läggning med mig själv, får bara gå och hoppas att jag en dag blir kär i en himla fin person att den blir kär i mig och vill leva ihop. Känns som ett skämt just nu. Ett grymt sådant. 

Jag fyller år på måndag och det känns för första gången inte det minsta roligt. Jag tror kombinationen dumpad + känna sig ensam + fyller inte jämnt + otroligt trist väder har en negativ inverkan på mig. Och jag har verkligen inga sommarplaner. Blev lite avundsjuk när min älskare (kommer ej på nån bättre beskrivning men ordet älskare låter kul och han är varken pojkvän eller bara ligg) berättade om sina planer. Det verkar så fint att ha tillförsikt. Tro mig, jag jobbar på det. Har kommit fram till att jag ska sluta jobba på att le i onödan eftersom det ger konstiga och onödiga rynkor. Förväntar mig ungefär 20 ”varför ser du så sur ut?”om dagen men det är som det skall. 

Har blivit besatt av podcasts om försvinnanden. Hoppas jag lever tillräckligt länge för att en del ska lösas åtminstone. Gärna Paula Jean Welden. Har tyvärr inte hittat en pod om henne dock. Tipsar om poddarna Lore, The Vanished podcast, Generation Why, Stuff you missed in history class, Stuff they don’t want you to know, Criminal, True murder, True crime garage och Anything ghost. Snart är jag färdig med mitt broderi! Äntligen. Det var ett Marstrandsarbete, massa jävliga trådar överallt. Brukar ge mig in i för ambitiösa saker. Är inte mycket för mjukstart jag, inte ens när det gäller broderi.

Förresten önskar jag mig en utflykt till Carlstens fästning, presentkort på kicks, lush eller H&M och att nån underbar man blir kär i mig. Jag hoppas mest på utflykten tror jag. En ska inte utmana ödet har jag hört, hoppas för mycket. Jag vill så gärna må bättre. Önskar jag kunde haft känslan av att det finns nåt större, nån gud eller så. Men om jag skulle bli religiös nu så skulle det vara av själviska anledningar och det anses mycket ofint. Nämen ärligt talat navelskåderi och självförverkligande och det ägnar jag mig åt tillräckligt här. DET får aldrig bli religion av. Vatten är min religion. Jag önskar mig bra badväder och mer psykisk värme till alla. 

Tack för en god match 

Jag bestämde mig för att bli lycklig för ett tag sen och har försökt leta information om detta. Summa summarum så verkar det som att vägen dit är rätt diffus. Saker som viktnedgång/uppgång, bra mat, bra träning, finna gud, välgöreheta sig, downshifta, göra sig av med saker i allmänhet för att kunna se det viktiga i livet. Två saker är kirrade i alla fall. Vi får väl se. Har haft en bra helg, jag har kollat på alla Hunger games-filmerna med en kompis, ätit midsommarmat och så vidare. 

Hade en sjukt märklig helg innan förresten. Jag träffade min exbästis som! Bad om ursäkt för vissa saker, pratade om saker hon saknade med mig så jag tänkte: ”kul om vi kunde vara vänner på facebook”. Jag tycker ju det är kul att höra om hen ibland, vi var ju, på gott och ont en stor del av varandras liv under en ganska lång tid så jag skickade en ny vänförfrågan. Hen besvarade inte utan blockade mig från att skicka nya vänförfrågningar. [pause for reaction] Blir knappt ledsen längre. Det var väl fyllan som talade antar jag. 

Jag har så länge funderat exakt på vad jag gjort för fel, analyserat mitt beteende som att det var ett heltidsarbete och ältat och det har gjort skitont. Jag har inte ens kunnat erkänna att hen behandlat mig riktigt dåligt tidvis. Allt var mitt fel i mina ögon. 

Jag har varit så mån om att inte säga nåt nedvärderande om hens person till våra gemensamma vänner för jag vill inte vara en människa som försöker hindra vänskap eller beter sig illa. Men my gawd, jag har faktiskt inte betett mig dåligt här. Det var inte jag som krävde ursäkten hen gav, inte jag som närmade mig hen, inte jag som kramade när vår låt kom, I will always be your soldier av Marit Bergman. Inte jag som sa att jag saknade våra sammanhang (sommarnätter, barfota, vattenpipa, Smulan-fikor, Smirnoff ice, fyllor, tröstar, snöpromenader, bussen till Lilla Edet, serietittande, vänner-analyserande, popkulturreferenser, nattbio, filmstudiosöndagar/onsdagar, picknickar, feminismer, politik, gamle dal’n, brygghäng, fritidskortsåkande, julaftnar). Jag försökte faktiskt inte alls. Jag ville öppna för lite artig bekantskap.På facebook! Jag blev osäker på massa av mina relationer och fick ett stört ”var inte till besvär”-tänk av det uppbrottet. Värre än alla kärlekar tillsammans. Det beror inte på att hon är en dålig människa. Hon är en jättebra människa till och med. Men hon gjorde slut på ett väldigt taskigt eller snarare fegt vis. Hon behandlade mig dåligt. Och jag måste sluta förvänta mig att alla ska lämna mig och att mina känslor räknas precis lika mycket som andras. Mer än så för mig personligen naturligtvis. Vill hon höra av sig nån gång är jag öppen för att lyssna, jag anser mig vara artig. Vill jag bli vän igen? En man kan ringa eller fika med nån gång? Tveksamt. Jag vill inte vara bästisar på fyllan mer, jag känner mig som ett kvart i tre-ragg, en go to-lösning när man är fyllekåt. Även om jag inte blir ledsen utan förvånad nuförtiden. Men det känns som att jag sviker mitt 24-åriga jag med 31-åriga hon. Och det är inte nyttigt. 
Jag tänker också alltid på henne när jag hör viss musik. Marit särskilt. Men mer I take my wings off you än nåt annat. Baby, jag saknar fortfarande ditt 24-åriga jag. Jag kommer nog alltid göra det. Jag älskar henne mer än någon annan. 

That was a hard promise to keep, can’t blame you for the bad weather

Äurgh. Jag är skör, jag har mensvärk, jag saknar mitt ex. Det är inga jättehugg av saknad längre kanske men det är inte läkt om man säger så. Och vi pratade lite, kom in på saker och så sa han ”men alltså du får säga det, jag blir inte svartsjuk” och jag känner att jag vill ju att han ska bli lite svartsjuk. Inte SVARTSJUK men. En anings. Det känns så orättvist att det bara är jag som känner det där hugget av svartsjuka som kan snöra ihop halsen ibland. Att han kommer träffa nån jävligt söt tjej som har ett pärlande skratt och som gör tokiga saker men ändå lyckas vara sketasnygg. Nä jag vet att jag är bitter och det är inte gulligt men ja. Skönt att vi kan prata och ses då och då (within reason) och det känns lättare. Det gör inte svinont att tänka på en framtid utan honom längre, när vi inte sågs alls var det hemskt och ångesten var liksom tjockare. Han är ju en fin kompis, vill inte förlora det. Inte ännu i alla fall. Om han inte träffar den där manic pixie girl till tjej då för då får det vara finito.