Ullaredssåpan går igen. Jag kan inte låta bli att kolla. Precis som jag inte kunde låta bli att kolla på Mammas pojkar.

Det ska verka som allt är så himla mysigt hela tiden. Fast det är det inte. De kåta tanterna som sextrakasserar en stackars kille, kvinnan som handlar för hela året och hennes man som längtar till Kanarieöarna, mor och son som ser ut som tvillingar och förmodligen har sex med varandra, Morgan som uttalar sig fördomsfullt om människor och är långsam. (I huvudet.) Man bara märker hur kameramannen ser ner på dem och jag sitter framför tvn och gör likadant. Dömer.

Psykologen jag förhoppningsvis får komma till i vinter ringer. Jag har efterfrågat en samtalskontakt fram tills dess och hon förklarar att det enda de kan erbjuda är sjuksköterskor och de har en väntetid på ungefär tre månader. Jag dömer på intet sätt psykologen, hon tar sig tid och försöker hjälpa till så gott hon kan men hon kan ju inte trolla fram någonting som inte finns. Jag ska försöka sätta min sjukdom på paus fram tills efter sommaren.

Varje gång jag pratat med en kurator har det låtit såhär; Det här är något som inte kan hålla på länge, utan under en begränsad tid, max 10 besök. Jaha. Hoppas jag blir frisk fort eller vadå. Jag skulle vilja se samma scenario för en diabetespatient. Nej, det vill jag såklart inte.

Vad är det som säger att psykisk sjukdom bara får fortgå under en viss tid? Jag har haft kontakt med psykiatrin i ca 8 år och jag har med andra ord avverkat en hel del kuratorer. Meningen är väl att man ska få komma till psykolog efter en viss tid men jag har uppenbarligen inte fått det. När man mår dåligt, psykiskt eller fysiskt, orkar man inte bråka. Man tar det man får. Om man kritiserar vården är det också bekvämt att kalla någon för ovillig patient. Då kan man som vårdare lätt slå ifrån sig all kritik. Jag talar främst om inställningen till psykisk sjukdom, eftersom de enda fysiska sjukdomarna jag har är allergier och lunginflammation då och då. Jag låter antagligen fruktansvärt negativ och det är jag också just nu men främst är jag kritisk. Och en del skulle säkert anse att jag behöver säga att vården inte bara är dålig men det behöver jag inte göra, det säger jag till de som vårdar mig. Nu är det ett halvår kvar till december och jag väntar med spänning. Hey, det är ju inte som jag har diabetes.

Idag ska jag på Åkefest. Den första på mycket länge. Jag hoppas det kommer roliga människor.

Men men Åkefest. Jag tycker många kan komma. Det vore trevligt. Och att jag inte blir ensam tjej. Eller det beror på om de grabbigaste grabbarna kommer. Annars spelar det ingen roll. Jag ska dricka vodka. Minnen från en svunnen tid när jag, Jenny och Sandra gick ut två gånger i veckan och pojkvänner och barn inte fanns. Det är bra att den tiden är slut för det är inte särskilt hälsosamt att dricka så mycket som vi gjorde då. Dessutom fanns ju varken Markus eller Jim och det är tråkigt.

Nu hoppas jag på att det ska sluta blåsa och regna så fruktansvärt eftersom jag vill att mitt hår ska vara kvar på huvudet när jag går till Åke. Det behöver i alla fall inte både blåsa och regna.

Här är en ganska ok bild på mitt badhår.

You look gorgeous darling, gorgeous!!!

Annonser