Jag läser om Björn Ranelids kontroverser i Let’s Dance. Han har sådana rätt ofta. Kontroverser alltså. Nyss var han arg på Svenska Akademins ständige sekreterare Peter Englund för att han uttryckt sig dumt, taskigt och klumpigt, längre tillbaka var han arg på Linda Skugge för att hon recenserade hans utseende istället för hans bok. Så länge jag läst kvällstidningar dagligen har han varit arg och sårad rätt ofta. Han är lättsårad helt enkelt. Det kan jag också vara.

Men det här går för mig lite över pinsamhetsgränsen. En man hånskrattar i publiken när han börjar dansa och Ranelid kommenterar; ” Den människan är inte frisk. Han hade ju inte ens sett mig ta några danssteg. Det finns människor som gör vad som helst för att de ska få hata mig.”

Även står det i Aftonbladets artikel att; Om Björn Ranelid inte hade befunnit sig mitt uppe i dansen, hade han gått fram till den hånskrattande mannen. Citat: ”–Jag hade talat med honom, men jag ska inte säga vad jag skulle ha sagt. Hade jag vetat vem det var, hade jag sett till så han aldrig mer kom in. Det är en sådan huligan som finns vid ishockeyrinken. De ska avstängas på livstid.”

Vidare står att läsa att; Björn Ranelid menar att ”Let’s dance” är fel forum för hånattacker. ”– Det här ska vara glädje. Inte ett ställe där en psykopat går in och hånar människor.”

Och det är här det blir aningens bisarrt för mig. En psykopat-(Let’s Dance)huligan som kommer till studion för att håna och hata Ranelid.

Jag menar verkligen inte att låta överlägsen men känns inte det som om man är rätt egocenterad (ej egoistisk) då? Om det hade varit Peter Englund som suttit där och hånskrattat hade det varit en sak, drygt och fjantigt liksom men herre, människan (Ranelid) är ju inte världens centrum! Mannen som skrattade kanske var dum i huvudet, allmänt elak idiot eller vad som helst men troligtvis går han inte dit för att välja ut Ranelid som offer för sitt eventuella hat. Han kanske till och med var en sån där påfrestande mänska som skrattar av nervositet.

Man påminns om programmet Jerseylicious. Det handlar om en skönhetssalong där Jerseytjejer jobbar. I media målas Jerseytjejer i allmänhet ut som lite halvkorkade bimbos med stort ego, stort hår, orange solbränna, massa smink med pastelligt läppstift och långa naglar. Jag kan slå vad om att verkligheten ser annorlunda ut, även om kvinnorna i Jerseyliciuos ser ut och menar att det är så  i New Jersey.

De gråter när de som makeupartister måste göra sig av med sina 3cms ohygieniska naglar, de har ärkefiender som de hatar, när något eller någon går emot dem spenderar de orimligt stor del av sin tid att avsky personen.

Och när Björn Ranelid kommenterar bråket med Peter Englund och säger ”Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han får äta upp det här.” känns kopplingen mellan Jerseytjejerna och Ranelid inte särskilt avlägsen.

Eller sorglig. För som Ranelid själv säger är han är erkänd författare, han har tydligen fans som tatuerar in hans texter på kroppen, han har fått Augustpriset(!),  han skriver autografer på IKEA, han är otroligt produktiv och har skrivit massor(!) av böcker. Han är tydligen även en man som klarar av när man skämtar om honom. Så varför blir det såhär egentligen, Ranelid? Varför?

Annonser