Jag älskar pocketböcker. Älskar. En bok att bära med sig, som inte väger särskilt mycket, om inte kostar så mycket är toppen. Så när jag såg Slaveriserien i pocketversion var jag ju tvungen att klicka hem dem. Trots att jag har de hårda pärmarna som hyllan bågnar av. Har lagt ner en del böcker i lådor, kan inte ha alla framme i mitt lilla rum. Vi har galet mycket böcker hemma. Alltid haft. Mycket pedagogik. Mamma är barnskötare (fast har inte jobbat som det på länge) och pappa är förskollärare (fast har inte jobbat som det på länge) och det är barnsjukdomar i förskoleåldern och ett barn har hundra språk men berövas nittionio. Och mycket deckare som mamma alltid läser på sommaren, som gjort att deckare står mig upp i halsen. Det är tråkigt att det skrivs så otroligt mycket deckare. Man missar guldkornen.

Dennis Lehane är en av mina favoriter, med verklighetstrogna karaktärer. Han kan skildra kvinnor. På riktigt. Det verkar mycket svårt för andra. Tyvärr översattes hans böcker i en störigt konstig ordning men nu verkar det som hans deckarparssvit är schlutt. Så nu får jag väl läsa. I ordning.

Sugen på den här. Som ju tar upp ett av mina favoritämnen, nämligen segregering och amerikanska södern på 60-talet. Appropå södern. De är förresten jävligt sega med att översätta Joshylin Jacksons böcker. Fruktansvärt irriterande eftersom jag vill läsa lika snabbt som vanligt.

Håller på med Cirkeln nu. Alltså, min koncentrationsförmåga suger. Kan läsa den om:

1. Det åskar och jag inte vill använda el.

2. Jag solar på balkongen.

Nu har jag solat i alla fall och kommit till kapitel 39. Det är duktigt. Jag har motionscyklat också. Inomhus. Hurtigt när det är såhär varmt. Men jag känner mig stark då.

Funderade länge på att bli gymnasielärare. Nu tror jag inte att jag fixar det. Som lärare måste man ju inte bara undervisa utan ha en relation där man litar på varandra. Man kan inte bara tro att elever ska lära sig nåt utan att man pushar och stöttar. De som har svårt hemma. De som har koncentrationssvårigheter. Det är inte valfritt, det är ens förbannade plikt som lärare att hjälpa på flera sätt. Det betyder ju inte att man lägger hela sin själ i det alltid, men en princip att finnas att prata med är superviktigt.

När jag tänker tillbaka är det lärare som frågade hur man mådde, vad man gör på fritiden, vad man tycker om med ämnet man undervisas i, vad man inte tycker om. Och där lyckades jag alltid bäst. Tänk vad många värdelösa lärare det finns, som alltid tror att bara man är tillräckligt hård och som tror att hånfulla kommentarer på ens svar hjälper en. Som inte för en sekund att vara lyhörd nog att ta in en elevs åsikt. De borde skjutas i foten.

Nu ska jag duscha och göra mig iordning för bad med Katta, wihoo!

Annonser