Ja, jag var på födelsedagsfest hos Josefin. Vi fick god buffé och hade allmänt trevligt. Tyvärr fanns det några melodifestivalare där men vadå, det är inte som att jag dör av att sitta vänd från tv:n med det på och de andra blev lyckliga av vinsten. Jag drack mig berusad så musiken blandades ihop och kände för att släta av en vacker man, gärna på hemvägen. Nu blev det inte så och det var lite mitt fel.

Det sjöngs också. Med gitarr! Och jag var inte den minsta obekväm, trots ölreklamsscenariot. Manne var jätteduktig och jag med måste jag säga, när vi sjöng bara om min älskade väntar. Ronja tror att hon är dålig på att sjunga. Det är hon inte, inte det minsta.

På väg hem blev jag akut illamående. Jag trodde att jag skulle kräkas alltså. Och mitt i berusningen fick jag för mig att mina fina vänner skulle se ner på mig. För att jag eventuellt skulle kräkas som en tonåring. Jag avvek från brottsplatsen och väntade på bussen medan de stegade till torget. Jag var framme före dem, väntade på bussen i 35 minuter på grund en massa andra fulla människor som mådde dåligt.

Cruising. Och cruising it was! En massa vrål, skratt och piketbussar. Faktiskt så mycket liv att jag, Klara, blev för orolig för att gå hem själv. Som lovat sig själv att aldrig vika mera. Jag väntade och pustade och frustade istället.

När jag väl lagt mig ner, i min säng mind you, förstod jag orsaken till illamåendet. Migrän med versaler. Det gjorde ont i min näsa till och med. Somnade vid halv 6 alldeles utmattad. Med någonting liknande spirande lycka. Och jag kan andas igen. Tack vare några antydningar, ack så tydliga och venlafaxin. Ja, det är tillbaka i mitt liv nu och jag ångrar det inte för en sekund. Svett, schmett, det hjälper mig.

Annonser