När jag var hos psykologen idag pratade vi lite om jobbiga saker. Vi undvek Det Som Hände och pratade mer om vänskap och om när den tog slut och så. Den är ju inte helt slut såklart. Det är inte som att vi är bittra fiender alls. Men när hon anförtror sig åt mig vet jag inte vilket ben jag ska stå på. Hur är jag stödjande utan att lägga för mycket känslor i det och börja längta efter något som likna igen. När hon öppnar sig är det bitterljuvt. Som att jag betyder något samtidigt som att jag inte vågar säga en endaste sak om mig själv för att riskera att avståndet ökar.

Och tårarna rinner när jag lyssnar på Fools gold. Fast att jag är sårad och ledsen för svek så är det så, I can’t blaim you for the bad weather. Och det gör jag inte. Jag har aldrig gjort det.

Jag har fina och bra vänner. Som jag litar på, som jag simmar, pratar, dricker, läser, fikar och går på bio och fest med och de finns faktiskt kvar.

Annonser