It’s getting old men det här vädret, bitch pl-ease! Det känns, för att uttrycka sig plågsamt poetiskt som att det penetrerar min hud och fortsätter in i hjärtat som redan är sprängfyllt av ogråtna tårar.

Jag skriver och skriver men jag vet inte om det ger så mycket, det känns mest som marginalenkladd. Klara <3 Erik ungefär. Det går ju rätt bra. Vinden har vänt och allt sånt där. Jag är stolt över mig själv. Samtidigt kommer de där tankarna på min otillräcklighet. Hur länge kommer det vara bra. Kommer jag alltid definiera mig själv genom saker jag åstadkommer eller kommer jag lära mig att Jag Duger även utan det där otroligt fantastiska bra som händer nu. Så får jag dåligt samvete.

För att jag tänker dåliga saker om mig själv. Jag tänker till det yttersta att försöka att inte bli en sån förälder (om jag får några barn) som ständigt har dåligt samvete. Jag vill inte bli en förälder som enbart uppmuntrar mina barn till att bli duktiga på saker. För i begreppet duktig innefattas aldrig saker som att vara en bra kamrat eller vara hjälpsam. Jag måste liksom göra upp med mig själv. Ge mig sju år och helst två fungerande äggstockar.

Och en grej till. Det mest irriterande med att vara singel; (trumvirvel!!!) Att ständigt bli tillfrågad om man träffar någon. Att folk uppmuntrande säger ”du träffar också nån snart!” Jag kanske inte vill det? Om man inte haft kille på länge som jag får man även höra ”har du träffat nån kille…eller tjej…det senaste?” Som att jag inte skulle kommit ut när jag är 28 år. Ok, menar inte att det är så lätt att ”komma ut” men de känner ju mig? Sen har jag kommit fram till att om jag ska säga att jag är intresserad av någon ska jag inte säga intresserad, då frågar folk alltid om det hänt något och det är kanske inte det man vill, man kanske träffat honom sen och upptäckt att han är sinnessvag. Så om nån frågar ska jag säga att jag är nyfiken på en person. Det kanske är bättre. Jag märker ofta att man talar som att det är ett problem om man till exempel som jag, känner sig bunden i ett förhållande och som man måste jobba med. Det behöver det inte alls vara.

Den sjunde ska jag på släktträff typ. Gillar det sådär. Då kommer frågan komma upp. Jag funderar starkt på att vara ärlig och säga; Ja, jag träffar en kille men det är inte som att han är pojkvänsmaterial direkt. Och le menande. Kanske slutar det frågas då.

 

Annonser