Idag har jag solat med Ida och badat med Matilda. Vi var på älvhögsborg nämligen. Badade bara lite grann. Jag har bränt mig på ena sidan av kroppen, det är lite taskigt. Kidsen var förfärliga. Saker att påminna sig själv om;

Det hör inte till god ton att skvätta tillbaka på barn som tar upp hela poolen, skriker och skvätter och barnen runt omkring står stilla med klor i ögonen och inte vågar leka. Trots att man väldigt gärna vill. Det var samma barn som kastade sten på fåglarna. Man får gärna jaga fåglarna, jaga dem all världens väg, jag vill inte ha dem här ändå. Och spring i gräset och ropa, det är som det ska. Men man kastar inte sten. Man hoppar inte på andra människor handdukar när man är 6 + och vet bättre. Jag sade till såklart. Barn ska och får synas och höras men det gör lite ont i mig när det blir på bekostnad av andra barn som inte kan hugga för sig.

Var hos psykologen. Det var visserligen inte idag men jag ville nämna. Fick liksom tvinga mig dit. Tvinga med ett halvt leende, lite som vaddering så att det inte kändes så jävla bittert att varje onsdag gå till en främmande människa och berätta ens innersta onda bara för att några människor bestämt sig för att ta. Jag hatar väntrummet, verkligen hatar. Trots otroligt skön fåtölj och divansoffa, trots när vi var barn och det njurformade soffbordet. Totalt missanpassat ser det ut jämte 90-talsinredningen med pastelliga tavlor och

Och människorna. Jag är som en vandrande nerv där inne som plockar upp precis allting. Det finns olika grupper. Litiummänniskorna som stirrar lojt på en utan skam. Jag vet att alla som ser ut så inte äter litium och är bipolära, jag kallar dem bara så. De unga killarna som vill se oberörda ut men skakar på händerna. De äldre som ”egentligen inte borde vara där” enligt sig själva och undrar vad som är fel på alla runt omkring. De som blygt tittar på de andra med en snabb nick. En gång såg jag en kvinna som låg på soffan när jag kom ut. Det var vidrigt. Hon var helt trasig och när jag säger trasig menar jag det, jag hade inte blivit förvånad om hennes kropp också var det. Det känns som att man både ta alla i sin famn men det räcker liksom inte! All ångest sköljer över mig där, allas ångest. Egentligen känns det lite som att inredningen försöker anpassas till oss alla och så blir det lite mycket. Vi är lika missanpassade som inredningen.

Jag måste gå till någon new ageig människa och stänga ner lite. Jag ska fråga Bengt och Annette, Bengt sa en gång att jag kunde behöva det. Och nu kanske det är dags att ta tag i det. När man inte orkar gå till psykologen för att det sitter ledsna människor i väntrummet.

Annonser