Hatar att jag nojar så mycket ibland. Det ger mig liksom ingenting. Vill bara att det blir bra. Lite bra i alla fall. När folk säger ”det måste bli sämre innan det blir bättre”, vad  exakt menas? Hur mycket sämre? Det kan väl alltid bli sämre? Jag fattar inte och ger upp.

En annan knäpp grej; Att jag tror att ingen kan bli intresserad mig för att jag är sjukskriven och hittills utbildningslös. Som att det är det är det jag tänker på när jag träffar nån. Som att det är det JAG blir kär i. Jag menar, jag känner ju mig inte som en andra klassens medborgare för att jag är sjuk, förutom när högern tjatar om det. Jag vet att jag är intelligent, söt och omtänksam men det räcker tydligen inte. Min hjärna alltså.

Annonser