Ont. Det gör riktigt ont. Man ska inte reagera såhär när en kompis gör slut. Och man ska verkligen inte fortfarande vara såhär när det tog slut för två år sedan. Det är lite som med våldtäkterna, jag trodde att de skulle försvinna om jag förträngde dem. Om jag ansträngde mig riktigt mycket så skulle de bli mindre och färre, om jag slutade drömma om dem skulle det till slut försvinna . Men det går såklart inte. Jag borde ha lärt mig det nån gång.

Och jag har hindrat mig från att skriva om det, kanske för att jag skulle ångra mig, kanske för att hon skulle läsa det eller kanske för att det skulle vara för jobbigt att läsa.för mig sen. Men jag tänker prova  i alla fall. Tänk om det skulle hjälpa mig.

Jag går så ofta tillbaka i huvudet för att nysta i vad exakt som blev så fel. Vad var the breaking point. Jag har en del idéer såklart och jag tror att det ligger nånstans i gråzonen. Jag kommer aldrig att få veta eftersom hon aldrig berättat varför. Det hade inte gjort såhär ont om jag fått veta tidigare. Hade jag sluppit få gå i två år, två år då jag undrade, frågade om något var fel och funderade. Jag har aldrig sagt att jag inte gjort något fel. Men det är svårt att felsöka en relation utan något att gå på. Istället blir hela relationen ett sorts bevis på min otillräcklighet, min ångest. Jag har jobbat på det här, att det acceptera att jag faktiskt inte kan gissa mig till orsaken. Att det inte bara är mitt fel. Jag har alltid setts som känslig, kanske melodramatisk till och med. Hon var min motpol på det viset. Lugn och bra. Stabil. Varit så himla stödjande. Jag kommer aldrig ångra vår vänskap. Men det där lugnet har samtidigt lett till att jag ses som den irrationella, den som förstör och som extremt överkänslig. Ibland har jag varit det.

Det gör ont att bli bortvald. När folk väljer henne framför mig. Och förstår inte hur hon skulle kunna vara elak. Fast hon varit det var det bara mitt som syntes. Jag undrar vad hon sagt till folk. Om hon tagit upp det med någon. Eller om hon inte sagt det till nån. Nästan värre.

Jag undrar hur hon ser på vår vänskap. Om hon nån gång minns de fina sakerna. Om hon tror att bara för att hon erkänner ett enda minne tar jag hela handen, att då  måste vi bli vänner igen.

Jag kan inte radera flera år av mitt liv, flera års vänskap. Jag vill ju inte bli vän som vi var förut men ett litet erkännande. Ingen kärleksförklaring, inga nätter av cigaretter, picknickfilt utanför hennes köksfönster eller ens telefonsamtal. Bara lite som Dusty sjunger, ”just one smile…”

Nu är jag inte ens bjuden på födelsedagsmiddag. Det känns. Det är därför jag ägnat två dagar åt gråt och obehagliga tankar. Jag vill inte mer. Jag vill  inte tjata efter en förklaring, jag har slutat strida. Och det sorgliga i kråksången är att det inte hade behövt bli en strid från början.

Detta är det svåraste jag skrivit. Det kanske inte verkar som en stor sak. Men att erkänna det här är som att bevisa min otillräcklighet, vara utsatt för folks bedömning och låta känslorna ta kontrollen istället för tvärtom. Det kanske är bra.

Annonser