Jag är bäst sådär i början. Hårt när man får den insikten gång på gång. Att onda saker man tänker om sig själv befästs. Gamla saker kommer upp till ytan och jag hatar att allt negativt som händer kopplar min hjärna till gamla minnen om själens obotliga ensamhet och jag förbannar gudar och djävlar och den enda plats som hjälper är balkonggolvet på natten för där kan man andas och se åtminstone 3 stjärnor. Det blir bättre, eller det hör till god ton att säga så efter ångesttexter i alla fall.

Annonser