Det har startats ett projekt som heter ”Våga anmäl” av Lady Dahmer, Cissi Wallin och Hanna Lemoine. Det är ju fint och allt, kudos! (Jag är alltså INTE ironisk.) Jag funderar ju rätt ofta på det här i och med att jag själv blivit våldtagen upprepade gånger. Men jag fick liksom en klump i magen när jag såg det här projektet.

Mina övergrepp är så jävla mycket kopplade till anmälningsskulden. ”VARför anmälde du inte?” ”Varför låter du nån GÅ FRI och kanske våldtar någon annan?!” Det är delvis därför jag väntat med att outa mina övergrepp, varför jag låtsas att de inte alls var övergrepp. Jag vill inte behöva svara på de frågorna. Jag VET att jag kanske ”låter” någon annan bli våldtagen av de här personerna. Men det är samtidigt ett för jävla stort ansvar att lägga på en person som faktiskt är ett offer.

Jag upplever att diskussionen ofta hamnar på en ganska låg nivå när man väljer att se det som att man är osolidarisk när man inte orkar/vill/kan anmäla. Jag är inte osolidarisk. Jag tänker på det här jämt. Bara för att övergreppen skedde för 10 år sedan och fram till 2005-2006 betyder det inte att de är borta eller att det går en dag utan att jag inte funderar på var de här killarna är, om de begår brott i detta nu och vilka de eventuella offren är. Det är vad min skuld börjar övergå i, jag känner inte längre att det är mitt fel i lika hög grad som tidigare, jag tror inte att de valde mig för att jag var äcklig eller billig, nu handlar det istället om att jag kanske låter andra människor utsättas för liknande brott.

När jag läser kommentarer kring det här som starkt ifrågasätter människors oförmåga att anmäla blir jag galen. Det är KÄNSLOR det handlar om. Det handlar om skam, skuld, chock, kanske går man igenom alla faser och stadier av sorg, kanske känner man inte särskilt berörd alls, kanske känner man ilska ofta alltihop. Man behöver se att alla människors historier är olika. Alla berörs på olika sätt, det går inte att kräva att alla anmäler eftersom vi inte är lika.

Jag läser så många som med emfas kommenterar Apan satt i granens inlägg kring hennes övergreppsberättelse att de minsann INTE ser henne som ett offer. Det gör jag. Ett offer är en person som utsatts för en negativ händelse. Inte en handlingsförlamad person det för alltid är synd om som många väljer att tolka uttrycket offer som.

Nu fyller jag i nedstående med fet stil eftersom det uppenbarligen inte var tydligt nog i normal stil:

Jag menar alltså INTE att initiativtagarna till det här projektet lägger nån sorts skuld på de som inte anmäler men jag vet att en del människor kommer att misstolka det så. Jag tycker att det är ett bra projekt, nuff said.

För övrigt ser jag det som nödvändigt är att ändra systemet med nämndemän (=person som fungerar som domare, vanligen utan adekvat utbildning). Man hör ju hur det låter. Idiotiskt.

Och ja, mitt inlägg kräver såhär många versaler.

Annonser