Jag läste underbaraclaras inlägg med rubriken ”En intelligent kvinna måste vara sjuk” och tyckte först att den var bra även om titeln är missvisande, ”sjuk”. Kortfattat handlar Claras inlägg om att karaktärerna i till exempel Bron, Homeland och Män som hatar kvinnor har en slags svaghet, flera av dem har till exempel symptom som kan handla asperger eller olika neuropsykiatriska funktionshinder. Att kvinnor alltid måste ha en svaghet för att tillåtas vara intelligenta och så vidare.

Sen började jag fundera på manliga karaktärer och det är egentligen extremt liten skillnad. (Men! Då bortser jag såklart från alla de andra trista könsskillnaderna i dessa kriminalserier/filmer/litteratur.)

Sherlock Holmes har uppenbarligen nån form av uppmärksamhetsstörning och dessutom missbruksproblematik och skulle inte klara sig utan Dr Watson, Monk har extrema tvångssyndrom som avhjälps av hans assistent, House missbrukar, det finns helt enkelt extremt många manliga karaktärer som har någon form av sjukdom eller störning! Det är snarare ett känt grepp i kriminaldrama/serier/romaner, att huvudpersonen har nån quirk, är lite annorlunda och excentriska och löser brott på annorlunda sätt.

Clara tar också upp förhållandet till de manliga (äldre) cheferna och vännerna. I Män som hatar kvinnor blir Lisbeth Salander förstörd när Holger Palmgren dör. Men det tycker jag snarare handlar om att han är den enda människa som hon någonsin haft förtroende för, det har jag aldrig uppfattat beror på att han är just man.

Jag vet flera som har neuropsykatriska funktionshinder och att kvinnor med npf även får representeras på film och tv tycker jag enbart är bra. Autismspektrumstörningar tar sig väldigt olika uttryck och behöver inte alls bara vara till nackdel. Man kan fungera extremt bra. Man kan lösa brott och tänka logiskt, man kan klara sig, med hjälp.

Fördomar kring kön kommer i så många skepnader. En av de mest problematiska i detta sammanhang anser jag vara att kvinnors våld på film nästintill alltid kan rättfärdigas. Mördar en kvinna bestialiskt beror det på nästan uteslutande på övergrepp i barndomen. Om en kvinna slår ihjäl en man beror det nästan alltid på att hon försöker skydda sina barn eller sig själv. Det är sällan helt ett vanligt rått mord, känslokallt och empatilöst som mäns brott lätt kan framställas som.

Det ger en skruvad bild av kvinnan, att hon är alltid är känslostyrd och agerar på impuls eller av hämnd. Vi vet ju att kvinnor begår hemska brott om än i mindre omfattning, men på något vis är det inbäddat i litteraturen och filmvärlden att kvinnors brott går att försvara. Vi får känna med de kvinnliga brottslingarna. Det är såklart både positivt och negativt, det finns enligt mig ett värde i att se människors handlingar som resultat av brister i samhället, i deras familjesituation och uppväxt.

Med detta menar jag självklart inte att vi ska gå och tycka synd om såna här eller såna här, jag vill spotta på dem och kontakta människor med tveksam syn på laglydighet, men att förstå och analysera brotten i förhållande till samhällsklimatet är viktigt.

Det är ju långt kvar. Det är ju självklart att synen på kvinnor och män behöver nyanseras, vi är mer lika än olika. Hur många serier klarar bechdeltestet idag?

Så, lite kan jag hålla den andra Clara med men min slutsats är snarare att kvinnliga brottslingar på film alltid måste vara sjuka och skadade.

Annonser