Jag har konstiga utseendekomplex när jag har mens. Jag är fåfäng på ett inte alltid sunt sätt, det är jag medveten om men vanligtvis känner jag mig rätt snygg. Varje månad får jag dock utseendeångest. Som ett brev på posten. Grejen är att brevet ligger där på hallgolvet, jag har glömt bort det. Jag förstår inte varför jag känner såhär förrän jag tänker, ahaaaa, jag har ju mens!

Sånt här får man ju lösa innan barn, inte kan jag gå och oroa mig för sånt då liksom. Jag tänker med all min makt undvika att överföra sånt här på eventuella döttrar och söner. Är så glad att utseendeångesten börjar släppa. Glad att jag vågar leka mer med mitt utseende och att jag har på mig det jag vill, något jag inte vågade som yngre även om jag kunde vara lite edgy tidvis.

Funderade på detta efter inlägget LD skrev om rätten att få vara ”ful”. Något jag länge sett som självklart, om andra. Det är störande att jag inte ser det när det gäller mig själv alltid. Spelar dock aldrig antifeministerna i händerna och talar om att jaaaag minsann rakar och sminkar mig. Möjligen som tonåring men det är preskriberat nu.

Annonser