Jag läser om koreografen Wade Robson som säger att Michael Jackson utnyttjade honom sexuellt. Han har i två rättegångar förnekat att något inträffat mellan dem trots att en städerska intygat att hon sett dem i duschen. Det drar självklart ner trovärdigheten hos Robson. Hemskt tycker jag men så är det.

Det svåra är att just sexualbrott ofta sätter djupa spår i en. När ett barn utsätts för övergrepp manipulerar inte sällan förövaren offret att det är hens fel. Det är nog de flesta medvetna om nuförtiden. Att barnet tror att människor kan komma att se på hen som äcklig.

I detta fallet ska Jackson ha sagt att de båda skulle hamna i fängelse för resten av livet om de blev påkomna. Hur reagerar barnet då? Kommer hen erkänna (om inte annat för sig själv) att övergreppen verkligen skedde eller kommer det att vilja skydda sin förövare som det ofta hyser både positiva och negativa känslor inför?

Förstå det märkliga i att vara i en rättegång där några främmande personer bestämmer om ens historia stämmer eller ej! När inget brott kan styrkas hur skyldig den åtalade än är måste en mängd känslor uppstå. När ett brott som man ifrågasätter inför sig själv också ifrågasätts av andra. Självklart innebär inte ett frikännande att det man säger inte är sant men människor måste förstå att det kan kännas så.

Det kan dessutom vara en risk att en stor och erkänd artist frikänns, inte i lagens mening utan i människors. Oavsett domens utfall. Vill man vara personen som hatas för att man smutsat ner en persons goda namn eller köps man hellre och försöker glömma? Jag själv skulle valt det sistnämnda, trots märkena efter cigaretter på låren.

Det är svårt att formulera sig objektivt. Jag kan självklart inte vara säker på att övergreppen Robson talar om verkligen skett men jag tvivlar på att det inte finns någon som helst sanningshalt hos de många människor som säger sig ha blivit utsatta för övergrepp av Jackson. Detta är alltså ingen svartmålning av Jackson som (utan att heller ursäkta honom för de eventuella övergrepp han kan ha begått) verkar ha varit en av de mest trasiga människor jag sett. Det är inte en debatttext där jag propagerar för förändringar i lagstiftningen, det är en text om känslor kring övergrepp och varför man kanske vågar berätta först som vuxen. När man förstår att det inte längre var ens eget fel.

Annonser