Jag har haft en svajig period nu. Dels hade jag ett jobbigt besök hos psykologen där hen berättade att jag har en del tecken på dissociativ störning. Alltså, jag minns inte väsentliga delar av mitt liv till följd av mitt trauma och har liksom…Hur ska jag förklara detta utan att låta som att jag har dissociativ identitetsstörning, man kanske kan säga att jag blir två olika personer när jag talar om mitt trauma hos psykologen och när jag talar om andra saker. Liksom, detta är skillnad från att bara känna sig oskyddad och liten under traumaprat, det är mycket värre än så för mig. Jag kan antagligen även härleda saker som att jag fått dålig motorik och att min hud blivit okänsligare till det här, det är tydligen inte helt ovanligt. Har gjort en hel del kroppsliga test som har uteslutit i princip allt annat nämligen.

Det var så himla jobbigt att höra. Eftersom det bekräftades att jag faktiskt har shitload av problem efter mina jävla trauman, att mitt minne ÄR skadat och ”onormalt”, jag trodde ju att många hade problem med sånt. Jag har glömt stora delar av julaftnar, min systers student, min brors födelse, skolavslutningar, allt är ett enda virrvarr och att jag kanske aldrig får tillbaka ens de fina minnena. Pissigt är det. Och bittert.

Det kan bli så vid ptsd, jag vet det men känslan av att förlorat en stor del av mig själv hänger över mig. Tänk om det aldrig kommer tillbaka, om jag aldrig kommer kunna säga kommer du ihåg…? Säga ja, vad roligt vi hade. Det gör att jag känner mig än mer avvikande och annorlunda.

Annonser