Jag skriver ju om min upplevelse av adhd-utredning och snart asperger-utredning, ganska mycket har det blivit. Och jag har posttraumatisk stress på grund av diverse trauman. Ja, ibland är jag bekväm med att säga vad det handlar om, andra dagar inte. Jag skriver om det och det är viktigt. Här får man fråga. Inte ifrågasätta men fråga. När jag pratar med människor om detta, det är främst när det handlar om bekanta eller såna man är ihoptvingade med (ni hör att jag inte är så bekväm på större evenemang eller?) som undrar om mitt mående (hatar ordet!!!) så brukar jag kort förklara vad det handlar om rent tekniskt eftersom jag tycker och kommer alltid att tycka att det i vissa sammahang är helt fel att fråga intima saker om en persons mående. Men jag kanske ska börja, fråga främmande personer hur de mådde efter sin förlossning eller nåt?

I alla fall, inte sällan blir en kommentar ”ja, det har jag nog en släng av” eller ”ja, ibland kommer inte jag heller ihåg hur jag kom hem från jobbet!”. Eh? Nä, du har troligen inte posttraumatisk stress med blackouts för att din hund dog och nej, gissningsvis inte dissociativ störning för att du inte kom ihåg hur du tog dig hem. Du har nog inte adhd för att du jämt glömmer dina nycklar på jobbet. Jag vet inte varför det gör mig så fruktansvärt upprörd men det beror säkert på att jag upplever att mina problem förminskas. Vill bara säga elaka saker och slåss.

Alltså, jag är inte ute efter en förklaring, jag förstår också att det är aningslöst och inte illa menat och det är JAG som kan välja att bli upprörd eller ej. Men tyvärr är inte allt med en själv ett val hela tiden, jag är väl inte folkpartist heller. Folk får faan växa upp och lära sig konversera. Jag är allvarlig när jag säger att Ribbing har bra riktlinjer för hur ett samtal kan flyta på utan obehag för alla inblandade, oftast i alla fall.

En gång frågade jag förresten om personen som ville diskutera intima saker om mitt känsloliv behövde hjälp att ta kontakt med psykiatrin eftersom hen upplevde att hen hade problem. Personen stirrade förvånat på mig och förstod inte vad jag pratade om. Kanske är så jag ska agera i fortsättningen.

(Jag vet också att vissa som kommenterat tidigare har liknande erfarenheter och det är givetvis inte er jag pratar om. Jag försöker inte förminska jobbiga känslor efter djurdöd heller men det är en viss gradskillnad.)

Annonser