Som vanligt såhär på kvällskvisten började jag fundera. Jag har förstått relativt nyligen att jag inte riktigt hänger ihop. Länge trodde jag att min medicin gav mig biverkningar, jag fick tvångstankar om att läkarna missat diabetes i  3 tester eftersom jag tyckte det stämde så bra. Jag märkte att min hud blivit okänslig, att det pirrar ovanför knäna, att jag stammar till och tappar ord, att min hjärna är seg, allt det trodde jag handlade om venlafaxin. Mediciner som ger fler biverkningar än de hjälper och så.

Tills jag gjorde ett test hos min psykolog och förstod att alla de där biverkningarna finns i mig själv, de är skapade i mig, av mig. Det var faktiskt förkrossande. Det kändes som att jag inte kunde hantera mig själv, som att nån annan tagit över.

Nej. Det kändes som när man är under vatten. Kroppen fungerar annorlunda, man kan inte röra sig som vanligt, rörelserna blir tröga och ens kropp förflyttar sig efter strömmarna snarare än var man vill. Så har jag känt. Vad gjorde jag i stan, var är min plånbok, var är jag nu? Jag fick aktivt säga till mig själv saker som ”nu lägger jag telefonen i ytterfacket” fast med nästan allt jag gjorde, i alla situationer för att inte få panik när jag inte hittar nåt viktigt.

Trots att mitt minne varit dåligt sen våldtäkterna började vilket är över 1 decennium, herregud, så har jag själv haft uppfattningen att jag har ett eminent minne. Det har jag inte. Allt allt jag sköt bort och staplade i nåt jävligt obehagligt rum i huvudet behövde så mycket plats att jag försvann. Jag är ju självklart Klara, jag är medveten om mig själv och mina personlighetsdrag som är typiska för mig. Där är jag liksom med. Och jag är väldigt mycket medveten om att all energi som gick åt att stapla skiten togs från saker som behövt den. 

Jag önskar att fler förstod hur handikappande det är att leva med trauma. Hur lång tid det kan ta att reagera normalt när man hör vissa ljud och känner vissa dofter. Hur ont det gör i ögonen av ljus, och här utgår jag från mig själv såklart, vad som triggar igång panikattacker eller krampartad tystnad varierar oerhört. 

Ganska ofta kommer det då en fördomsfri människa och säger ”men vad är normalt egentligen, vem vill vara normal? ” Jag vill!!! Jag vill så förtvivlat gärna slippa oroa mig för att filmen jag ser ska visa ett visst verktyg, verktyg vars namn jag inte ens kan uttala. Jag vill inte behöva planera en rutt på stan för att jag inte fixar att ströva omkring för om nåt avviker alltför mycket får jag svårt att andas och ser gärningsmän överallt. 

Kalla mig galen men jag tror faktiskt det är möjligt att vara normal och fortfarande ha kvar sin personlighet. Men jag kommer inte bli helt normal och att försöka avgöra vad jag behöver för att klara mig relativt bra i vardagen med vad jag önskar att jag kunde göra är jävligt svårt.

Det var väl bara det, tack och hej!

Annonser