Har mensvärk och är följaktligen rastlös och arg. Just nu kanaliserar jag ilskan på/i/mot(?) samhället.

Har funderat ganska mycket på pratet om adhd-problematik som florerar. Som något normalt. Det är inte fel att vara annorlunda säger dom. Det bara komplicerar och stigmatiserar med en diagnos säger dom.

Let me tell you; Skulle älska en värld där alla accepterades och hjälptes utan diagnoser i skolan. Att man bara kunde få hjälp när som helst och personlig assistent en tid när man har det extra jobbigt och medicin (typ) om det behövs and so on. Trots att det är en utopi önskar jag att vi åtminstone försöker ta oss dit.*

Vissa människor har en tendens att se tillbaka, före byråkratsamhället, en tid med soliga sommardagar och nästan inga hade bil. På det där stället fanns det nån toka (bara en, de andra satt på Lillehagen eller Ullåkra men det vet inte nostalgikern något om) som, ja visserligen var lite utanför men ändå ett värdefullt inslag i det lilla bondesamhället utanför stan. Hon var såklart ensam tokan men som sagt, omtyckt på något vänster. De trivdes liksom med henne. Tokan själv pratade knappt med dem men hon mådde säkert bra. Den där personen är så viktig för dem, för att behålla bilden av att samhället accepterade outsiders. OCH DET GÖR MIG SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!!!

De måste vara dumma i huvudet alternativt drogpåverkade. Var var var när när när har människor på riktigt accepterats och omfamnats trots sitt off the chart-beteende?! Kan nån förklara detta för jag är jätteintresserad av att veta var denna acceptans funnits. Vad betyder det ens? Att de fått hjälp med sina problem, inte haft ångest, fått undervisning på lika premisser som andra? Vad?!

Nu lägger vi ner.

* OBS MIN FINA UTOPI KOMMER BLI BORTMOTAT AV DETTA HEMSKA: Ekonomin blir sämre, islamofobin ökar, rasismen ökar, vi hittar en fürer som kanske inte är världens stjärna men rätt så kul på fyllan, sen diktatur och sen, ja ni fattar.

Advertisements