Pratade med en kompis igår angående att vi störde oss på en facebookgrupp vi är med i. Det som var den springande punkten för mig var när det urartade till personangrepp mot en annan person. En gruppmedlem frågade om vi hade några sätt att känna oss trygga när vi gick hem själva. Jag berättade att jag har ett armband med nitar på och hårspray tror jag. Det blev en massa kommentarer och moraliserande om det överhuvudtaget finns ett behov av rädsla utomhus, det är ologiskt eftersom de flesta övergrepp sker in the comfort of our homes, det är farligt med ”vapen” et cetera.

Guess what! Det finns en massa rädslor som är obefogade men som ändå räknas som ”godkända” enligt gällande normer. Flygrädsla, helt irrationellt men jag går inte omkring och bedömer deras rädsla. Min rädsla är min egen och vad som förbättrar den är inte öppen för den typen av diskussion. Självklart kan man prata om det, se på statistik och så, jag är liksom helt med på var de flesta våldtäkter sker och att utomhus behöver man inte vara rädd men jag är ingen robot som kan bortse från allt sånt även om det lugnar mig en del. Men det blir så fel, jag kände mig dubbelbestraffad. Man ska inte vara rädd utomhus för det sker ”få” övergrepp ute men gå gärna på självförsvar för kvinnor inriktad på överfall utomhus. EH?! För en sak ska ni ha klart för er, jag tänker faan inte låta någon sitta och recensera min rädsla, den är min!

Sen kom självklart insinuationer om att vi som ifrågasatte ville ha nån sorts god ton (please…) i gruppen och att om man inte fixar diskussionen behöver man ju inte läsa. Själv tänker jag att det är väldigt intressant med olika perspektiv, är det farligt att välja sina ord i en sådan diskussion så kanske alla vågar delta? Det handlar inte alls om att man inte får ha en god ton, det handlar om att jag inte vill läsa saker som direkt handlar om att man tycker andra ska utsätta sig själva för olika typer av våld även om det är på skämt.

Advertisements