Tönt gick ikapp mig på vägen hem (vilken normal människa går ikapp nån at this hour?) och frågade om jag inte var rädd. Jag hade steubenville-läsning kvar i mitt huvud och frågade om han var rädd att hans kompisar skulle våldta nån i natt och han kallade mig sjuk i huvudet och därom tvista de lärde så det behövde vi ju inte orda nåt mer om. Han avvek och jag längtade tills jag skulle göra vad jag gör nu, ha en kebabrulle mellan mina bröst och nej, det är ingen vidrig omskrivning.  Bye, little monsters!

Advertisements