Väldigt ofta när jag diskuterar feminism så får jag den där klassiska frågan ”varför bryr du dig inte om detta och detta istället?” Jag brukar bli irriterad eftersom jag gör som alla andra, väljer ut det som är viktigast för mig. Ofta kommer frågan ”men varför bryr du dig inte om detta Jätteviktiga Mansproblemet då?” Och jag blir än mer irriterad och säger att du får väl engagera dig och bry dig om detta Jätteviktiga Mansproblemet själv, det är liksom så saker blir gjorda, för att fler engagerar sig i en fråga.

Ofta handlar det om rätten till sitt barn på samma villkor som mamman eller huvudföräldern, vad man nu väljer att kalla det. Att pappor blir diskriminerade i vårdnadstvister och JA, jag håller med om det även om det viktigaste är barnets rätt till sin förälder snarare än tvärtom. Men det tog lång tid innan jag förstod att detta var ett problem.

Alltså, jag har inga begränsningar i mitt tankemönster, i alla fall inte i såna här sammanhang men helt enkelt för attt jag aldrig sett det, aldrig. I min närhet existerade inte det. Jag såg istället vänner vars mödrar och vänner som var mödrar förtvivlat försökte få pappan att umgås med barnet, som grät och/eller blir skitarga när pappan ännu en gång i sista sekund ställt in, hur de ljög för pappans skull (”han var tvungen att hjälpa en kompis som blivit sjuk!”) och hur ledsna barnen blev, och hur de blev ännu mer ledsna när de blev äldre och insåg att pappa inte vill träffa mig. (Hej Charles Dickens-följetong!)

Det betyder inte att mamman ska få huvudansvaret för barnen, att de automatiskt ska tilldelas barnbidraget eller att de ska tvinga sig till hela föräldraledigheten (eller behöva ta ut den för att ses som en fullvärdig Mamma!)

Det betyder heller inte att dessa män är totalt odugliga eller att dessa mammor jag berättar om är några helgon som aldrig gör fel men jag anser att det finns många snyfthistorier, en fördom att det vanligaste är att mammor håller sina barn ifrån papporna, att de manipulerar barnen. Jag tror inte att det är det vanligaste problemet i vårdnadstvister, jag tror att barnen kommer i kläm för att de inte har tillgång till sina föräldrar. As usual. Det är klart att barn inte BEHÖVER två föräldrar, det är inte det jag förespråkar alls. De flesta barn får en bra uppväxt ändå men jag önskar att de slapp utstå såna här upplevelser.

Jag är trött på att föräldrars, både mammor, pappor och hens ska ses som ägare till sina barn. Att barnet används som en spelbricka och saknar rätten att bestämma om och när de får träffa sina föräldrar. Det påstås att barnen är prio juridiskt sett men näe, lägg av.

Och ja, detta är något jag tänker engagera mig i.

Annonser