Och jaa. Nu har Cissi Wallin svurit sig fri från den rabiata feminismen. Den hindrande, den som gör att jämställdhetsarbetet stagnerar.

Men, att man känner en samhörighet med vissa (feminister) och sen visar det sig att de har en helt annan uppfattning än oss. Vad som är jämlikhet, vad som är rasism, vad som är Kampen. Det är väl vanligt jävla mänskligt beteende? Jag tycker det är viktigt att ta avstånd från uttalanden jag inte vill bli sammankopplad med.

Jag vill inte ses som en feminist som säger ”jaha, du tycker så, jag tycker såhär, vad bra att vi tycker olika/jag tycker du ska ändra dig – Nä, ok!” för det är inte vad jag står för. (Inte sagt att Wallin heller gör det, exempel y’all!) Jag är en annan typ av feminist. Vare sig det är fler på den ena eller andra sidan bryr jag mig inte så mycket om (vem jag skriker med alltså). Jag skulle tro att de flesta i sverige inte är ”rabiatfeministen” som det så fint uttrycks och det är helt fritt för vem som helst att engagera sig. Känner man sig utanför? Engagera flera på din sida då! Starta en bloggrupp. Jag lovar att det finns många på internet som har liknande åsikter som du har. Kvinnoforum (om det är det du vill ha.) Särskilt Wallin skulle vara skitbra på det, som ju faktiskt har en rätt stor plattform att stå på.

Jag vill inte dadda antifeminister, jag vill kämpa emot deras åsikter, inte prata lugnt. Det tar en hel del kraft såklart och vissa orkar inte med det. Många gör inte det. Jag orkar inte alltid det, då tar jag en paus och hyperventilerar. Men sluta kalla det icke produktivt. Sluta få det att låta som att du har Svaret. Att titta ned, lite överseende på arga människor och recensera deras ilska. Det är faktiskt oerhört fult.

Inget händer utan kamp. För mig är kampen, och i den ilskan, ett viktigt verktyg. Att jag reagerar känslomässigt är viktigt, både för min inre process som feminist och för mitt feministiska (just nu ickeexisterande) arbete. När vissa människor i vissa sammanhang ser mig som arg eller livmodrig ser jag andra som kyliga och/eller fega. Och det är ok! För vi är inte samma personer. När man då säger ”det finns en klick som bestämmer att vi inte får vara med” börjar det likna ”men det får man väl inte tycka i det här landet” banne mig. Och om man inte får vara med vid bordet, varför vill man det så gärna?

Om man vill profilera sig som *feminist* (hallelujakör) börjar man väl inte med att skapa vänner? Man får inte hänga med alla men om man hinner skapa en relation med någon får man gissningsvis vara med. Försök inte få det att låta som att alla leker två och du inte får vara med för att du får mothugg. Det är att ropa vargen kommer! Det blir facebookgrupp all over again. En bra feminist förminskar inte andra eller andras kamp.

Klart en twittrare med 20 000 följare och en plattform får mer medhåll än en med 1000/whatever följare. Klart folk skapar allianser men att förminska en hel rörelse, med sin egen historia, med en massa olika utgångspunkter och beröringspunkter till ”internbråk” är sjukt arrogant. Att jag tar ställning i en för mig viktig fråga, innebär det verkligen att jag valt sida för alltid enligt Wallin? att jag hugger hårt när nån har förtvivlat fel, betyder det att jag ÄR min grupp? Jag utgår inte från en gemensam agenda, feminismen genomsyrar hela mig. Vad är exakt högt i tak/lågt i tak? Vilka ska höja sitt tak? De Ledande InternetFeministerna?

Jag har skrivit det tidigare, jag är ingen jävla syster. Jag kommer aldrig höja nån till skyarna för att den är feminist när den har risiga åsikter. Blir den utsatt för sexism, näthat – helt annan sak. Då handlar det ett strukturellt problem, något kvinnor utsätts för att de är kvinnor. Men säga ”kom igen, fokusera inte på sån skit, vi spelar ju i samma lag!”, det kommer jag aldrig att göra. Vi utövar nämligen inte samma sport.

 

 

Advertisements