När Elisabet Höglund skriver krönikor drar jag öronen till mig. Jag brukar ofta raljera kring dem, det är ganska underhållande att vara dryg ibland. I alla fall informellt. Jag har ingen vidare respekt för Höglund och det hade nog varit ömsesidigt om hon vetat vem jag var.

Nu har Höglund träffat på en duktig ung människa. Hen har ett mål och det målet är att resa, whatever the cost! Hen tar vilket jobb som helst. Gott så. Applåder. Men personen har också berättat för Höglund hur verkligheten ser ut. Personen berättar att det är unga (sic!) människor som får hjälp av hemtjänsten! Vidare att ungdomarna (brukarna får man anta) ”sitter hemma” utan att vara mer specifik och nämner även att de är i hans ålder eller några år äldre. Jag har så många frågor så att jag inte vet var jag ska ta vägen, det är komiskt!

Jag irriterar mig ytterst på människor, och det är hemskt många, som säger något i stil med ”jag känner/har träffat en person med den här sjukdomen/det här problemet som faktiskt klarar det på det här sättet och då fungerar det für alles!” Denna linje går inte Höglund riktigt på. Istället berättar hon om hur ungdomar idag har det, genom att hon träffat en som träffat en… Är inte detta ett ytterst osäkert sätt att få fram korrekt information för en krönika? Det kan inte bara vara jag som anser att det är viktigt med källkritik.

Jag är ju själv en av de där ungdomarna som ”sitter hemma” och som verkar fullt normalbegåvad och här kommer för Höglund kanske det bisarra; Att jag faktiskt är fysiskt förmögen att utföra vissa sysslor men psykiskt oförmögen. Jag trodde i min enfald att vi kommit längre än så. Jag trodde att vi visste att psykisk sjukdom(/funktionshinder) är individuell. Att det inte finns gemensam lösning för alla, trots att de kanske har liknande problem. Vi vet inte exakt vad som formar människor, om det till största delen är samhällsstrukturer eller arvsmassa, därom tvista de lärde. Men jag hade hoppats att större delen av befolkningen insett att psykiska sjukdomar existerar, att de inte syns utanpå och att dessa sjukdomar är verkligare än Höglunds luddiga påståenden om unga vuxna.

Har personen Höglund talat med utbildning inom fältet och vet vilka sjukdomar eller funktionshinder som ger dessa symptom hos just dessa brukare? Pratar personen med brukarna själva? Hur kan personen under den korta tid hen utför ärenden hinna bilda sig en uppfattning, och; Hur ska Höglund veta att personen ens talar sanning? Tycker Höglund verkligen att så länge man är fysiskt frisk finns det inga hinder som gör att man behöver hemtjänst?

Det är djupt beklämmande och problematiskt när journalister som Höglund förlitar sig på andrahandsuppgifter och inte ens bemödar sig att ta reda på hur neuropsykiatriska funktionshinder påverkar människor eller hur aktivitetsersättningen (som inte alls måste innebära förtidspension) fungerar. Att sprida denna typ av desinformation är skadligt, inte bara för gruppen Höglund väljer att fegt skjuta ner, utan för hela befolkningen, en befolkning där cirka 25% av kvinnorna och 15% av männen och någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa. Men enligt Höglund räcker det med att vara ung för att kunna arbeta. Ridå.

 

 

 

Annonser