Jaha ja. Jag har en massa ämnen, dagsaktuella och inte som bråkar i mig men näe, jag känner inget, inget analsex. Istället försöker jag att inte bli avundsjuk på alla som ska gå ut och ha kul. Jag vill också ha kul!!! Just nu har jag bara tråkiga saker framför mig. Aspergerutredning startas på riktigt upp i nästa vecka. Jag ska vara i uddevalla tidigt. Trist att de 1. Inte reflekterar över hur långt jag har dit, aka hur lång tid det tar på grund av bussar med mera. 2. Ser min problematik där ångest inför till exempel bussresor ingår. Hade ine min pappa tagit ledigt och kört mig till 7.45-tiden hade jag fått åka hemifrån klockan 5.00! Är så trött på vården. Känner lite; har betalat min skuld, nu är det [vårdens] tur att betala vad den alltid varit skyldig mig. För att parafrasera Rydberg. När jag blir rik ska jag peka fuck you till alla och bara knarka, knulla och läsa böcker. Med viss modifikation kanske. Vården jag delgivits hittills har fått mig att bli så respektlös. Jag accepterar ingenting de säger. Jag har ringt och tjatat och tjatat och tjatat och det duger inte, vad de gör. Jag är alltid artig alltså, vissa saker måste man vara men tjatig, jobbig och obekväm. Jag vill inte vara det. Jag hade aldrig orkat det för några år sedan. Jag är glad att jag orkar det för tillfället. Är obekväm i perioder jag orkar, för sen orkar jag inte kämpa så mycket. Jag förbereder. Jag är ganska trött på att fixa allt själv.

”Men det är väl ingen som har som jobb att ordna allt för dig!” Jo tänk för att det finns det. Det är bara det att man måste skrika sig till all hjälp. Alltid. Jag behövde ångestdämpande behovsmeds för några år sedan och ej benzodiazepiner eftersom jag inte reagerar bra på dem, och det är kraftigt beroendeframkallande. Läkaren tyckte att jag ”var ovillig att ta emot hjälp”. Det vill säga, accepterar inte jag det som erbjuds utan förbehåll är jag krånglig och jobbig. Då får jag vara det då, screw you.

 

Advertisements