Jag solade på balkongen förut och hörde ett syskonpar leka. Storabarnet ropade braaaavo!!! och klappade händerna när lillabarnet lyckades kasta en boll vad som verkade vara första gången. Det var så fint att höra.

Började tänka på en krönika – av en liberal, jag läste för ett bra tag sen. Självklart minns jag inte vem men detta är aktuellt hela tiden. Den betonade att vi ska sluta berömma barn alltför mycket; Livet är nämligen inte rättvist. Människor kommer inte hjälpa dig om du inte presterar. Låt oss bortse från möjligheten de flesta har; att ändra på världen. Självklart ska vi rusta barn för att hantera misslyckanden och besvikelser men detta! Personen påstod att påheja de talanglösa barnen resulterar i att de tror att de är bäst och typ…degar? Stagnerar. Och det är nu vi undviker vi fantasier om hur krönikeförfattarens barn pushas utan uppmuntran.

För mig som pedagog gör det ont i hjärtat, nä, jag blir faktiskt rasande att höra en massa dravel om att värdesätta barns ”talanger” istället för att betona hur värdefullt barnet i sig är. Jag hör hela tiden människor mäta barns värde i förmågor. Att hen lärt sig läsa och skriva tidigt. Aldrig har jag hört nån säga hur fin barnet är mot sina vänner. Att hen behandlar andra människor bra. Beror det på att det ses som självklart? Att ens barn är bra? Tyvärr tror jag inte att det är så självklart för barnen som man tror, att de vet hur föräldern känner.

Ni kanske tror som dessa människor, att bekräfta barns påstådda talanger är nåt som påbörjas när de är i nioårsåldern som ovanstående liberal tyckte var lämpligt. Det börjar tidigt! Jag har träffat barn som känner sig misslyckade som 4-åringar. Barn som inte uppfyller föräldrars förväntningar, som inte fungerar som andra barn. Barn som väljer ”fel” leksaker, barn som fortsätter utöva en sport i många år för att folk fixeras vid hens talang alltför tidigt. Och det ledde i sin tur till att barnet spelade fotboll 5 år för länge. Det finns för övrigt många fotbollspelare (t ex) som inte börjat särskilt tidigt men är skitbra.

Varför ska vi då uppmuntra barn att välja aktiviteter de tycker är intressanta snarare än de de anses ha en naturlig fallenhet för? Därför att barn som älskar matematik men inte är så himla duktiga på det till en början lär sig hitta kreativa lösningar på alla sorters problem. De utvecklas på en massa sätt. Det är så man rustar sina barn att lära sig kreativitet och problemlösning. Inte genom hets.

Man borde skjuta alla hetsande föräldrar i benet.

Det finns ingen som helst motsats i att vara peppande på ett korrekt sätt (ooh, she said it…) och samtidigt rusta sina barn att hantera alla sorters livskriser. För barn är inga blanka blad, de ska få utveckla sig utan att bli styrda på detta ytterst destruktiva sätt jag ser vissa föräldrar göra.

Ja ja, lite virrigt uttryckt men poängen går fram i alla fall.

Annonser