Det har snart gått ett halvår av 2014 och det känns fortfarande som jag väntar på att det ska börja. Jag vet inte riktigt på vad. Medicinering? Utförsäkring? Försäkringspengar? Bästa grejen™? Att livet ska börja igen? Det har ändå varit händelserikt. Jag har varit gravid och gjort abort, funderat på vem jag kommer döda om det visar sig att jag inte kan få barn i framtiden och gått omkring med mördarvärk varje månad i 17 år och det där aborterade fostret var det enda som kunde bli nåt. Hittat den bästa och snuskigaste rapparen (Khia), skjutit upp tusen grejer, legat med den bästa hittills, försökt att samla ihop mig själv, snusat, kommit fram till vad jag kan förvänta mig, vad jag kan ge och vad jag behöver i en vänskapsrelation. Brutit med gamla vänner, hittat nya vänner. Solat. Fått diagnos, träffat ännu en kille som lajvar good guy, druckit cola, lyckats berätta den svåraste grejen hos psykologen. Men det känns som att det mesta hänt mig snarare än att jag aktivt tagit ställning, mer att jag tvingats ta ställning. Det är väl så det är antar jag men det vore så fantastiskt att kunna ta beslut i förväg nån gång. Små små saker att se fram emot; Kryssning, 30-årsfesten, skattepengar. Hoppas att det hjälper. Och att jag inte blir riktigt deprimerad igen. Vi säger så.

 

Advertisements