Jag håller på att förgås av irritation. Först läste jag om den obehagliga attacken av asfaltsläggaren Jan-Eric Bladh. För det var en attack. Bladh satte upp skyltar där det stod ”Så ful och mager modell” vid en H&M-poster. Han menade att modellerna signalerar ett farligt kroppsideal som jag förstår det. (Ja.) Han menar att män inte vill ha en mager kvinna. Ridå. Ok Jan-Eric. Detta är vad kvinnor inte vill ha: En man som talar om vad som är en godkänd kropp eller ej. Kvinnors existensberättingande står och faller inte med vad män vill ha. Vi skiter i vad random män tycker om våra kroppar. Det börjar bli töntigt nu va, att säga vi som att jag talar för alla kvinnor? Jamen exakt därför ska Bladh hålla käften om hur hans sexuella preferenser ser ut. På rikt; Vänligen, håll käften.

Jag ser framför mig vad detta tilltag gör med unga tjejer. Jag ser smala tjejer som skäms för sina kroppar (som, jag gissar vilt, de allra flesta tonåringar vid nåt tillfälle) och Jan-Erics attack får dem att må sämre. Ingen mår bra av att nån talar om hur en kropp ska se ut. Och nej, jag menar inte att unga tjejer är viljelösa svaga människor men det säger ju sig själv att om man från tidig ålder får höra hur en kropp ska se ut som påverkas man, nästintill alltid negativt.

Jag tror att jag får minst 4 mail i månaden av killar som benämner min kropp som snygg och ”det är så en kvinna ska se ut”. Men jag tycker faktiskt det är helt ointressant. Säg att jag är fin bara. Det räcker. För ni vet; Don’t ever compliment me by insulting other women, that’s a competion none of us agreed to.

Har läst så mycket om hälsa och kropp nu att det kommer ut ur öronen. Till exempel öppnar Dunkin donuts sin första butik i sverige, yay! Det måste jag testa nästa gång jag är i stockholm för det är en såndär töntig amerikanskt grej med ett romantiskt skimmer över sig. Av nån anledning intervjuades dietisternas riksförbunds ordförande i samband med detta som sa, och jag citerar; ”Inte en produkt eller ett livsmedel som har ett existentiellt berättigande som näringskälla” och ”Någon anledning till oro över lanseringen finns därför inte, anser hon.” Oro för…? Fetma”epidemi”? Det är ganska skrattretande. Det börjar bli sjukligt det där. Man pratar om hälsa som ehh…jag vet inte? ”Vi väntar radioaktivt nedfall lördag kväll. Det finns ingen anledning till oro, jag upprepar; INGEN anledning till oro, håll dörrar och fönster stängda och invänta vidare åtgärder…”

En kurator sa, när jag berättade att jag triggades till anorexia av matprat för några år sedan, att jag skulle undvika det. När jag undviker sånt går det helt ok och jag äter faktiskt. Men det är snart helt omöjligt! På riktigt lade en före detta vän upp ett evenemang där hen överförde hens egen ätstörningsproblematik på alla andra, genom att säga att det blivit för mycket ätande på helger och så vidare, helt sanslöst! (Och lite kul om jag får vara hemsk.) Nu är det ju inte därför jag undviker festen men whatever. Man kan inte sitta i ett lunchrum, skolmatsal, restaurang eller nånting utan att kalorier ska räknas på eller att 5:2-dieten ska avhandlas. Jag är inte ute efter att anpassa alla till min problematik men hur kul är det när 40 % av konversationer handlar om vad en borde äta, vad en har ätit och ska äta/inte äta I ask you? Alla har vi olika intressen såklart. Men detta verkar inte ens vara ett kul intresse hos de som pratar. Varför då i en trevlig stund tjata om det? När man kan fly från det lite för att låt säga, prata om viktiga saker. Samma med träning. Aldrig talar vi (och då menar jag inte alla mina vänner förstås) om funktion, vad för kläder som är bra, hur skön träningen känns för den här muskeln och så vidare utan det handlar alltid om att trimma, tvinga och kontrollera kroppen. Som att det är det enda i samhället som vi kan kontrollera. Oändligt sorgligt.

Nu ska jag sola denna kropp.

Advertisements