Funderar på termen ”sexuellt riskbeteende” som jag ofta stött på i skattningar inom psykiatrin. Hört från psykologer och läkare. Jag har alltid känt mig skyldig, såklart eftersom jag funderade jättemycket om huruvida jag själv gjorde nåt fel. Även om jag vet nuförtiden, att jag inte kan ha gjort nåt som har tillåtit dem att behandla mig så, utsätta mig för sånt har jag ju mina svackor. På natten. Och när jag sitter framför en ny läkare, en som betraktar mig ingående så funderar jag på om jag vet det egentligen. Då blir det skittufft att sitta och tänka på om jag har ett sexuellt riskbeteende. Särskilt som att det tolkas på så många olika sätt och jag då i det jävla utsatta läget ska fundera på om personen dömer och kommer behandla mig under tiden vi ses. För vissa behandlare ses det som destruktivt att ha oskyddat sex, att ligga med män från internet, att följa med en kille man inte träffat tidigare hem eller att ha sex utan att vara i ett fast förhållande. Och hur ser jag själv på sexuellt riskbeteende? Hur värderar jag? Et cetera et cetera.

Det är självklart att man inte kan hindra människor från att göra en bedömning av en som patienten, det är ju liksom därför man är där. Men jag tycker att det är ganska farligt att låta behandlaren tolka det alltför fritt. Särskilt som övergrepp är vanligt och att man skuldbelägger sig själv. Frågan är alltså om frågan är värd den eventuella ångest den kan framkalla i patienten. Jag vet inte. Kanske räcker det med att fråga om alkohol/drog/sexvanor. Man lär ju ändå få en ganska bra bild av det.

Det var väl bara det.

 

Annonser