Nu blir det ett sånt där kletigt, personligt inlägg, sånt som jag själv brukar bli obekväm av, jag är så bitterrrrr så trigger dåva. Jag gjorde ju typ slut med ett par kompisar eftersom de betedde sig illa. Jag var tydlig med hur jag uppfattade det och fick ett ”tråkigt att du känner så”, jag vill inte gå in på det mer än så här men det är inte ok. Jag förväntade mig egentligen inte heller att de skulle be om ursäkt. De är inte direkt personerna som ber om ursäkt. Det var egentligen a long time coming, jag uppfattade det redan månader tidigare som att de var ointresserade av vänskap eftersom jag testade att vara passiv i kontakten. Det resulterade att ingen av de som kallar sig nära vänner hörde av sig på två månader. Jag veeeet att människor har fullt upp men tio minuter? En gång i månaden? Om inte det är möjligt liksom, jag fixar inte att vara parten som alltid tar kontakt, det får mig att känna mig oönskad, otillräcklig och jobbig. Precis så som jag kan känna mig i samhället i stort. Att samhället i stort inte ser mig som en tillgång så länge jag inte påverkar BNP:t i rätt riktning är inget problem på det sättet, det känner jag mer F U över men när det känns som att man inte tillför nåt annat än ”åh nej, nu måste jag hinna med henne” på ett personligt plan är det en helt annan sak. Ibland behöver man ju jobba ashårt med sig själv, typ, när jag haft självmordstankar vet jag att jag typ måste koncentrera mig på att försöka avhysa dem, det finns inget rum här. Det är så jävla utmattande. Att då veta att de där nära inte kommer höra av sig alls, det är jobbigt.

Jag fick ställa mig själv, för mig, jävligt tuffa frågor. Hör vännerna av sig när de vet att du mår dåligt? Gör du själv det? Innebär relationen givande och tagande? Inkluderar de dig i beslut som gäller vänskapen? Och jag var asledsen när svaren inte blev som jag ville. Jag har mått bajs på grund av en massa saker men jag tror ändå att jag gjorde rätt. För jag känner mig inte som en börda på samma sätt. Känner mig inte lika oönskad. Just nu är jag i limbo känns det som för flera andra vänner som inte har en aning om vad som egentligen hänt har tagit bort mig från facebook. Bara sådär. Spolat bort en gammal vänskap som om ingenting. Det gör ondast av allt. För jag är alltid noga med att påpeka att människor inte ska välja min sida, att jag förklarar vad som hänt men inte kräver någon form av ställningstagande. Detta är inget jag hasplat ur mig till alla vi känner, jag har berättat det får några stycken av mina vänner, som inte har så mycket med dem att göra och verkligen inte skitsnackat. Sånt måste man stå över. Har varit noga med detta men nu kan jag bara känna fuck you all. Får mail om att jag ”inte beter mig som en vän” (naturligtvis utan att specificera vad vän innebär) och att jag fick återkomma när jag blivit snäll igen ungefär. Jo, jag är seriös. Om jag saknat integritet och empati fullständigt hade jag lagt upp det. Om det är något jag lärt mig är det att stå upp för mig själv och om det är något jag inte kommer göra är att komma och be om förlåtelse när det inte är jag som felat. En ursäkt kan jag se mig i månen efter och jag begär inte nån heller. Men fint vore att få veta exakt vad som berättats för gemensamma vänner.  Och hur de pratat sinsemellan, jag vet hur det kom sig att jag fick mailet nämligen. Naturlich lade sig en annan person sig i och tänk er! hen visste vad som pågår i min hjärna! Lol. Eftersom jag mått dåligt och varit instabil är det lätt att avvisa mina beslut och handlingar som orättvisa. Jag kan ändå, äntligen känna att det är deras förlust. Bitterheten lägger sig nog. Det jag mest oroar mig för är att jag ska sluta mig igen. Jag var on the verge att öppna mig igen så jag får kämpa helt enkelt.

Jag behövde paus från vänskaper som var nedbrytande. Inte människorna utan vänskapen i sig. De är bra människor, de är bara inte mina människor.

 

Advertisements