Jag lyssnar på ovanstående. Detta tar mig tillbaka till den fantastiska diskussion angående att jag avskydde att män kallar mig väsen eller docka jag hade med vettvilling för nåt år sen. Det är sånt jag uppskattar ibland. Uppretade mänskor. Ett väsen. Är overkligt, något som bara finns för betraktaren och ja, det är ett jävligt stort problem om män ser mig så. Jag är fullt medveten om att alla inte menar så och inte alla män buhuhu och så vidare men jag har stött på ett antal män som ser på en på ett sätt som jag en gång i tiden uppskattade men jag nu blir obehaglig till mods av. Som att jag inte är av kött och blod, jag har ingen kropp, jag blir en illusion, inspiration för gryningsvandrande, berusade 1800-talsdiktare. Det är jävligt provocerande ja. Därför är det så himla skönt när Lindström förklarar känslan. Faan Maud, du har betytt så mycket för mig ända sen jag upptäckte dig igår!!! Var har du hållt hus?

Annonser