Jag har problem med medicinutskrivning igen. Min mottagning är helt värdelös på detta, dels att skriva ut rätt medicin i rätt tid (trots att jag ringt i god tid enligt deras önskemål), att skriva ut med rätt intervall och att återkoppla. Det är ett så jävla vanligt problem, om nån av er arbetar inom psykiatrin; Återkoppling, återkoppling, återkoppling! Man måste det. Under den tiden jag haft kontakt med psykiatrin i trollhättan har det varit samma visa; De har för lite personal, för lite pengar och en massa stafettläkare.

Det är också något jag under själva läkarbesöket får höra heeeeela tiden. (Lovar att de kunnat prata minst 5 minuter till om de inte ältat detta flera gånger i samtalet.) Säger absolut inte att det inte är liknande problem i den somatiska vården (för det är det garanterat) men detta att patienten liksom skuldbeläggs är något som jag inte upplevt någon annanstans än inom psykiatrin. Det kan låta ”jaaa, det ÄR ju jättesvårt att få tid hos läkare, vi har så mycket att göra och vi vet inte vilka som stannar kvar”, ”Man kan inte räkna med att få allt man vill hela tiden” (läs rätt medicin i tid) och så vidare. Ja men om jag då säger att jag behöver en läkartid för ett nytt läkarutlåtande så KAN det inte ta 6 månader från att jag frågar, det går inte*. Trodde i min enfald att jag var safe då liksom, min sjukskrivning gick ut i januari -13 tror jag, jag bad om läkartid i juni -12 (sic!) och fick i november -12. Sen glömde läkaren att skriva utlåtandet i en månad. Pause for reflection.

Jag vet att jag låter hård och kanske till och med nedlåtande nu.

almost-care

Det jag önskar mest av allt skulle vara att faktiskt få kritisera sin mottagning utan att de genast går i försvarsposition. Jag har sett folk bli aggressiva på mottagningen förut och jag förstår dem faktiskt helt. Den frustration jag upplevt är sjukt tärande. Det är till stor del beroende på att all kritik skakas av som att det inte betyder något.

MÅSTE det vara såhär då? Näe. Jag har några råd till behandlare som är alldeles gratis:

Kroppsspråket people!!!

Sitt inte med armarna i kors när patienten talar, det upplevs lätt som defensivt eller arrogant även om det inte är din avsikt.

Snälla, prata inte till en människa som att hen är ett barn.

Titta inte patienten direkt i ögonen under hela samtalet, det kan göra att man känner sig studerad på fel sätt. Det går att se patientens reaktioner ändå.

Vänd dig inte bort från patienten för många gånger. Det upplevs som ointresse.

Titta inte på klockan för ofta.

Försök undvika att skaka på benet eller hålla på med andra gester som ger ett intryck av att du är otålig. (Även om du kanske inte är det.)

Stäng av ljudet på mobilen om det inte är absolut nödvändigt att du har den på. Det upplevs som artigt om du förvarnar det annars.

Läs patientens journal!!! Många gör det inte av ren välvilja, jag vet det, men när man dragit sin historia som ofta är mycket smärtsam vill man inte att det slits och slängs med den. Därför är det bättre om du ställer frågor om patientens sjukdom och upplevelse utifrån journalen.

Stressa inte patienten framåt i berättelsen. Om du behöver få tillbaka fokuset på något särskilt, försök leda tillbaka på annat sätt.

Undvik att rätta patientens egna upplevelser! Exempelvis ”Men jag ser ju här att du…”. Såhär; Det är patientens upplevelse som räknas och när man mår dåligt kan det vara mycket svårt att kunna svara på datum och tider när saker och ting hände. Om patienten förnekar att nåt hänt till exempel, fråga mer om det då. (Om det inte gäller praktiska grejer som när när ens intyg går ut eller medicinering då kanske)

Lämna inte patienten ensam i besöksrummet för länge, det kan kännas väldigt utlämnande.

Börja inte slå upp mediciner i fass under samtalet om det inte är absolut nödvändigt. Att läsa patientens medicinlista och se till att inget krockar är också önskvärt.

Var för i helvete inte okänslig. Säger patienten att något är jobbigt, hantera det då varligt.

Lyssna på vad patienten faktiskt säger. Skriv inte ut en medicin patienten har haft problem med. Sätt inte ut en medicin om du inte har tänkt höra av dig och fråga hur hen mår sen. KONTAKTA PATIENTEN, förvänta dig inte att patienten ska ringa själv, det är asjobbigt. Vet inte hur många gånger läkare har sagt ”och så hör du av dig om nåt inte funkar!” och så säger man ja med liten röst och då säger läkaren LOVAR DU DET NU DÅ? Säg inte så! Det är du som ska lova patienten!

FRÅGA OM LOV INNAN DU UNDERSÖKER PATIENTEN. Det är inte samma sak som att undersöka nån på en vårdcentral, många har problem med beröring. Vet inte hur många gånger läkare undersökt mig fysiskt utan att förvarna. Amen ursäkta, som vi pratade om nyss så har jag alltså ett trauma jag behandlas för. Annars uppfattas du som idiot.

När jag berättar detta för människor som inte haft kontakt med psykiatrin blir de helt förbryllade. Som att detta är det mest logiska i världen, att det är självklart att man lyssnar på vad patienten säger. Det är tyvärr extremt ovanligt att jag känner att läkaren respekterar mig och vad jag säger.

Jag är så otroligt trött på detta. Jag kan inte sitta och tycka synd om den stackars överbelastade mottagningen när det jag är där för är att tala om mig själv, min vårdplanering och medicinering, det är ovärdigt. Om man skulle göra en obehaglig kapitalistisk liknelse; Jag lämnar in min bil för service och pratar med mekanikern som klagar på sitt företags dåliga ekonomi och det taaaar såhär lång tid och det är andra bilar som väntar före dig så den KANSKE är klar om 2 månader. Kanske. Vi har så mycket att göra vet du och det är hög arbetsbelastning på oss. Jamen bufuckinghu, jag har självmordstankar som jag faktiskt inte vill ha och tänker inte ta på mig nåt dåligt samvete för att min sjukdom ökar belastningen på er. Har inte träffat på en yrkeskår som är så beroende av uppskattning som läkare. Tycker nån form av självkänslokurs borde ingå i vårdutbildningar för det där bräckliga egot orkar jag inte med snart.

Det är inte det att jag inte har förståelse för deras arbetsbörda för det måste vara asjobbigt men man kan liksom inte förväntas ta hänsyn till det i 9 år. Vet ni vilka som gett mig mest stöd? Familj, vänner, försäkringskassa, socialförvaltning och arbetsförmedling. Fundera på hur utskällda de myndigheterna jag nämner är. Fundera på vilka hinder det då finns i en vårdmottagnings organisation när man föväntas stödja sig på anhöriga och myndigheter. Försäkringskassan ringde en gång, helt out of the blue och jag blev såklart nervös, tänkte givetvis att jag gjort något fel. De ville bara höra hur jag mådde. Det har ingen läkare gjort under den långa period jag haft kontakt med psykiatrin om det inte har avtalats. Pause for reflection.

Vet ni att jag blir förbannad på er som gör såhär medan jag skriver ned råden? För mig är det självklart att respektera människor, låta dem få tala till punkt och inte köra över dem. Beror det på att jag är nån underbar varelse, kanske en ängel? Nej, det är ganska normala grejer. Om du känner dig förminskad som behandlare av denna text så kanske du är en bra behandlare som inte behöver ta åt dig eller så är du en dålig behandlare som har noll självinsikt.

 

Advertisements