Har dejtat ganska länge nu. Det är ibland seriöst, ofta inte och jag har kul, det är ju det som är grejen. På senaste tiden har jag sett och hört kommentarer om att man absolut inte ska träffa vem man nu ska träffa hemma hos hen första gången. Well, det får ju de gärna välja att inte göra men nu har jag flera gånger sett detta HUR VÅGAR DU et cetera, lätt skammande. Jaa, för jag tycker det är bekvämt, det är lättare att kommunicera utan störningsmoment, det är lättare att ligga om man blir akut kåt, jag trivs bättre i hemmiljöer helt enkelt. Jag tycker att det är så tråkigt att vi inte kommit längre. Vad garanterar att mannen (nu säger jag mannen eftersom jag utgår från mig själv) inte kommer göra nåt nästa gång? Näe, jag tror inte du kan utläsa något särskilt när du träffar en människa i offentlig miljö första gången.

Vi vet väl att farligaste platsen för i alla fall kvinnor är i hemmet, vi vet väl att det oftast är partnern som kommer misshandla en? Ursäkta men jag ser det helt krasst, hur vågar ni bli ihop med nån? Hur vågar ni flytta ihop, gifta er och så vidare? Är det nån sorts förnekelse vi talar om? Handlar det om att det är den lilla biten man kan ”skydda sig ifrån” (=Begränsa sitt lebensraum.) Jag har full förståelse för att folk är oroliga, man får gärna vara det men att påföra det på andra, att de är galna som följer med nån hem, att de ”borde vara försiktiga”. Ärligt, hur är man försiktig om man träffar en farlig person? Beter man sig som inför en björn eller, böjer huvudet och går sakta bakåt för att visa underkastelse? Jag tror inte det är så de menar, jag tror att det handlar om att man ska välja en tryggare hemväg, träffa folk på öppen plats. MEN MAN SKYDDAR SIG INTE SÅ. Jag tänker inte begränsa mig, jag har gjort det tillräckligt redan. Folk får göra vadfaan de vill och sluta ifrågasätta mig. För det ÄR slutshaming. Vad man än tror så har man en uppfattning om att om man är försiktig kan man undvika att bli utsatt för våld. Och ni kan dra.

Annonser