Idag köpte jag (faux) päls på tygladan. Ska sy nåt gulligt. Har en massa projekt som borde startas upp, det vill säga små projekt aka jag ska sy en kjol till mig själv, mjukisdjur och en snuttefilt till en kompis. Lyckades våga mig in på Åhléns idag. Så fick köpt de där förbannade strumpbyxorna. Belönade mig med en prilla och en burk cola. Hade en perfekt ansikte-dag idag så jag fick tagit en masse bilder att spara till en regnig dag.

Men! Tänkte jag skulle förklara PTSD ur mitt perspektiv för det är ju därför jag är här. Om jag låter som att jag dumförklarar er så är det inte så, vill bara vara tydlig. (Om ni inte är asen i DN:s vett och etikettsspalt, då kan ni föreställa er mig kalla fram er en och en till en kateder och slår er på fingrarna med en metallinjal.)

Ok, enkelt förklarat så har man utsatts ett trauma, kan vara nästan vad som helst men de brukar säga att man utsatts för något som uppfattas av personen som ett allvarligt hot mot hens liv. Kan vara bilolyckor, naturkatastofer, övergrepp (jag), krig (min kompis Joe). För mig är det så att jag blivit mer känslosam, mer arg, ledsen, glad och så vidare. Jag har fått svårt att känna igen människors ansikten och minns dåligt i allmänhet. Mest är det att vissa dofter, vissa namn på saker, vissa samtalsämnen som när nån nämner obehagliga grejer och människoskrik kan trigga fram en panikattack. Det handlar om föremål som förekommit i mitt trauma. Precis som alla människor påminns jag ju om saker. Du ser ett halsband som du fått av farmor->Ser framför dig hur asken såg ut som smycket låg i->Tänker på farmor. Så funkar ju minnet. Men för mig blir det en felkoppling. Särskilt som att jag länge förnekat och tryckt undan traumat. De dyker upp ovälkomna och jag kan inte styra synen/känslan/minnet jag får. Det dyker upp minnesbilder av händelser som jag inte vet hur jag ska koppla ihop, det finns ingen tidsordning och det blir som ett slags pussel jag liksom inte. fattar. hur. jag. ska. lösa. Egentligen är det ju jättelogiskt. Det svåra för mig är att närma mig dessa minnen och sätta ord på vad jag utsatts för och det gör att det för mig blivit en väldigt långdragen sjukdom. Ungefär som att man kollar på en kass såpa i hundra år. MEN DET ÄR BARA DEN SOM GÅR PÅ TV! Fatta tragiken i att se repriser av Days of our lifes om och om och om igen i 10 år. Nä just det. Inte så jävla intressant längre.

I alla fall!!! Under panikattacken är jag inte närvarande, jag kan oftast inte röra mig och är okontaktbar. Oftast har jag inget minne av vad som har hänt och tappar tidsperspektivet, jag vet inte hur lång tid det gått. Jag kan bli hysterisk men oftast blir jag helt stel. Man kan säga att jag kan få 2 typer av panikattacker, en invärtes och en som syns utåt. Det är alltid värst när jag inte är hemma, det är inte direkt socialt accepterat att få en panikattack på stan ännu och det feltolkas nästintill alltid. (I would drape myself in velvet if it were socially acceptable!) Men ok! När jag får den där panikattacken är det nästan som att en film om mitt trauma spelas upp. Det är fruktansvärt obehagligt att inte ha kontroll över sina minnen! Tänk att det värsta du skulle kunna tänka dig spelas upp framför ögonen helt oförbrett och du blir oförmögen att tala och röra dig. Asjobbigt är det. En stor del av min ångest ligger i det, att jag inte kan styra när de kommer upp. Därför går en ganska stor del av min vardag åt till att planera hur och var jag ska gå för att det ska kännas smidigast att våga ta bussen och handla för att nämna ett exempel. Förut var det värre, då kunde jag inte ens gå ut själv. Jag hade alltid väldigt dåligt samvete för att jag hade ett sådant undvikande beteende men jag har försökt bli lite chill med det nu, jag gör så gott jag kan och så länge jag är förvissad om att det rör sig i någon riktning har jag en plan. Jag har sällan panikattacker numera. Oftast hemma. Jag hinner ofta avstyra panikattackerna nuförtiden, det är jätteskönt. Men bra är jag ju inte. Har svårt att se att jag kommer bli ”normal” nån gång i framtiden men bättre tror jag. Vill inte ha pepp här för jag struntar i om nån du känner mår toppen nu eller så.

Ibland tänker jag att det kommer bli svårt att hitta en man som orkar med detta här men sen tänker jag att Joe och hans fru varit gifta i 40+ år och om de klarar av att hantera det. Och jag är ung och vacker och mina bröst är fina. Observera, försöker inte förminska mina upplevelser, de är verkligen fruktansvärda och det finns tillfällen då jag helt seriöst tycker att lobotomi vore skönt. Och nej, det sa jag inte för att vara rolig. Tyvärr.

Jag har inget direkt något emot att prata om detta om det sker enskilt och jag mår relativt ok. Det jobbiga blir ju när nyfikna oinbjudet tycker det är ok att prata om vidriga grejer. Eller fråga intima detaljer om det. Eller se mig som informationsbank. Eller den där blicken en del får som att det är nån form av förstasidesstoff. Otroligt obehagligt! Hellre intima frågor än att känna sig som att nån tycker att det är så jävla spännande att träffa en sån som jag. Tycker det är lätt att prata allmänt om vad jag uppfattar händer i min hjärna än minnena som sådana. Det har jag terapin till.

Här är lite allmän info dårå.

Psykologiguiden

1177.se

Over and out!

 

Annonser