I sommar/höst har jag gjort en slags utredning av min arbetsförmåga. Det har inte gått…så bra. Jag trodde det. Jag tänkte att jag var redo för studier om jag såg framåt, detta framtidsdrömmande som sägs vara så viktigt har varit förödande för mig, faktiskt. Nu förslog arbetsförmedlaren att jag skulle söka sjukpenning igen. Det kändes som ett jävla bakslag ska jag tala om. Bittert. Jag kände mig onyttig och dålig. Det har hänt mycket i år. Jag har gjort slut med vänner. Jag har träffat nya människor, jag klarar av att åka tåg, buss och spårvagn själv! Det går ok att gå på bussen i stan oftast (det har alltid varit jobbigast här hemma, att åka korta sträckor är fortfarande jättesvårt.) Bara en sån sak. Men så kom detta. Insikten om att jag inte fungerar trots att det verkar så. Jag fokuserar på att se ok ut, neutralanaglarfinakläderlagomartigtleendeochingenångestvardethärva! och kommer hem och sover när jag varit borta några timmar bara. Jag snusar mer. Jag är inte bra på att äta längre. Mat växer i munnen och jag mår lätt illa. Det är inte ätstörning tror jag utan metylfenidatet som gört. Meds. Viktiga grejer och jag vill äta den, den fungerar. Jag måste ha läkarintyg. Jag kanske måste bråka med myndigheter och psykiatrin. Jag kan inte hantera livet som andra. Jag läggs i händerna på människor jag inte känner och måste kämpa när jag egentligen inte funkar. Lämna över den makten, det är plågsamt. Vet inte hur många gånger jag sagt att jag mår bra till människor när det inte varit bra. Jag kan inte se dem i ögonen och det blir forcerat. Eller så säger jag att det funkar, jag är ok (=är ej självmordsbenägen). Höjd lyricados. Vill vara bra vän, lyckas sådär. Vill träffa en kille med minsta möjliga ansträngning. Lyckas uppenbarligen inte. När en person häromveckan sa ”det viktiga är att vara positiv!” så önskar jag att jag sagt att det viktiga är att vara sann mot sig själv. Snäll mot sig själv. Jag har inte varit så snäll eller sann och nu får jag liksom bita i det sura äpplet som kallas livet och slåss. Bildligt talat. Men har i och för sig börjat med MMA så smått. Och så blev jag gråtig av detta fina.

fint

Annonser