Känns som en bitter dag. Trist eftersom jag hade en fin och jobbig helg med F!-kongressen. Anyhow, jag fick brev från försäkringsbolaget som gav sitt beslut på belopp jag är berättigad till. Känns surt. Fruktansvärt surt. Och det formas en liten ful tanke om jag borde nöja mig för andra har det värre men faan heller! Det handlar inte om att jag tycker jag är värd sketna (i sammanhanget) 111 000 utan om vad mitt lidande är värt och vad det kostat mig. Och det är naturligtvis inget ett försäkringsbolag kan värdera, inte jag själv heller för den delen för mitt lidande är värt sjukt mycket upprättelse. Ergo – är detta en liten eller hög summa, borde jag få mer, vad kan jag räkna med i ett överklagande, är det värt arbetet, kommer jag orka leva and so on. JAG FATTAR att försäkringsbolag inte funkar sådär. Man får aldrig vad man förtjänar. Vad är ens 2, 2 miljoner värt när du ligger totalförlamad liksom? Men jag ställer mig ganska tvivlande till att det sammanlagda beloppet 225 000 är all there is. Önskar lite att morfar fanns och kunde säga; Detta Klara, är skitsnack. Kaffepengar.  Jag hör med försäkrrringsbolaget och så återkommer jag till dig på mån!dag!

Ja, han pratade ganska formellt. I verkligheten i alla fall.

Naturligtvis måste jag ha läkartid, naturligtvis är mottagningen sjukt svävande angående när jag får tid, naturligtvis måste FK ha det nu nu nu och stressar mig vilket ju så totalt förbättrar allting, naturligtvis är det då inte säkert att jag får pengar i slutet av månaden och naturligtvis känns allt toppen! Naturligtvis finns ingen att krama och naturligtvis känner jag mig kass. Men är i full gång med en tröstdejtingsite. Tänk att skriva till en som satt och kramade en och klappar en på huvudet och säger det blir bra det blir bra.

Annonser