Hej på er! Jag var hos läkaren, det var en pärs. Att sitta och berätta om mina problem, min sjukdom, inför 3 personer. Läkare, psykolog och sköterska. Även om de senare vet det mesta kändes det naket. Jag får resa. Läkaren gav klartecken, tyckte att det var ett modigt initiativ och bra för min framtida hälsa och självförtroende. Skulle skriva tullintyg på mediciner. Kostar skjortan men. Det är värt. Jag tror ju det! Att jag kan och att det är något som skulle stärka mig. Nu hoppas vi för allt i världen att försäkringskassan är med på det också. Blir nervös. Tänker på hårda krav. ”Kan man semestra kan man jobba 40 h i veckan”.

Men nu är jag relativt lättad (efter läkarbesöket åtminstone…) eftersom det gick bra men tappade självkänslan lite när jag kom hem och började fylla i ansökan om sjukersättning. Det finns olika rutor att kryssa i. Vad gör du ungefär. Arbetssökande, studerande, anställd, egen företagare et cetera. Et cetera. Men ingen ruta passade in på mig. Jag har arbetat försvinnande lite, komvuxpluggat en period, varit sjukskriven i 7 år, give or take. Jag försökte med arbetssökande men ändå kom frågor jag inte kunde svara rätt på eftersom jag inte arbetat.  Jag försökte med studerande men det var ju minst 6 år sen och jag läste per termin liksom, som man gör på komvux. Ingen sammanhållande utbildning. Jag kunde inte svara på de frågorna heller eftersom jag inte studerat en sammanhållen utbildning.

Jag blir lite beklämd här. Det är försäkringskassan som jag ska söka mig till. Försäkringskassan som betalar min ersättning. Men jag existerar inte ens hos dem. Jag är ingen ruta alls. J a g  f i n n s  i n t e. Enligt myndigheten som ska stötta medborgare vid sjukdom. Missförstå mig inte, jag är inte ledsen, detta gör mig än mer deprimerad och förbannad. Det är så klyschigt; Fuck the system och yada yada, I’m very tired today. Jag gillar the system. Jag gillar att det finns. Men hur i helvete är det tänkt att jag ska fylla i den förbannade blanketten? Jag mailade dem. Fick svaret att jag skulle ringa eftersom de hade få handläggare som kunde svara på mail. Jag är inte bekväm med att ringa. Jag glömmer allt de säger, vad jag ska säga, får fråga om, fumlar med orden, glömmer, fumlar…jag fixar det inte. Och jag existerar inte. Egentligen. Jag förstår att folk tar till otäcka medel för att synas. Jag har full förståelse för det. Jag har inget intresse av det men jag förstår.

Jag hade en så värdelös och ickefeministisk kvinnodag att jag skäms. Inget samlas, arbetarkvinnor unite! (För det är arbetarkvinnornas dag first and foremost.) Fikade med Katta vilket naturligtvis gav mig pepp men sen åkte jag till Göteborg. Hade dåligt sex, kollade på Life of Brian, tittade fel i tabellen vilket ledde till att jag missade tåget med en hårsmån och fick vänta i 2 jävla timmar. Jag kände att om något rubbade mig då skulle jag få ett utbrott eller börja gråta. Jag ville inte börja gråta. Fick ta taxi hem eftersom bussen slutat gå. Lyckligtvis träffade jag en kompis pojkvän och de bor ju grannar med mig så vi delade. Alltid nåt sa han som såg Åmål. Snubben har för övrigt ej återkopplat. Det är nog bäst ändå. Men behöver nog ett stadigt ligg/kärlek. Svårt att hitta bara.

Annonser