Update mår inte bra. Pendlar, mår illa och har ångest mest. Skör. Känner mig ensam och ledsen och ingen vill umgås känns det som. Fattar att livet är fullbelagt men detta att inte höra av sig nån gång, kommer aldrig fatta det. Hatar att jag blir JÄTTEglad och förvånad när nån förutom -gate frågar hur det är. Hatar lägenheten. Hatar att det inte är vår än. Hatar att jag måste hålla ihop när jag mest vill vara nedbäddad och bli klappad. Är så trött på män. Är mest trött på braaa män som blir dryga och avståndstagande utan att förklara närmare och jag hatar det. Det där ”vi är vänner när det passar mig och jag skiter i dig och när jag är ointresserad blir jag afk och kort i tonen och ignorerar istället för att vara en schysst person och förklarar”. Det är en av de fulaste grejerna. Jag har sett det så mycket. Jag har fått så många ursäkter från (vänster)män som där de gråter ut att de mådde kass och yada yada yada, det är tragikomiskt. Det är ursäkter som kommer långt efter kassa handlingar vilket känns…ja, lite som att göra avbön. Och det finns inga avlatsbrev att köpa här heller. Hur empatistörd är man om det tar 8 månader från att de på ett fult sätt dissade en till att de ”upptäcker” att de gjorde fel.  Eller ja, sorry. Man kanske inte ska säga empatistörd. Åh, detta låtert så bittert men det är snarare ett torrt konstaterande; När man har en kompis som man ligger med kan man inte räkna med att vara kompis efter liggandet uppenbarligen. Det är bara nån sorts täckmantel. Detta är liksom inte snubbar jag träffat på krogen eller hela det där let’s be friends-tjatet alla inklusive mig själv kör med, detta är personer man har en uttalad kk-relation eller något liknande. Ni vet snubbar som alltid hävdar att de är omtänksamma och tar hand om andra, det är alltid de som beter sig såhär, mystiskt!  Ni vet, när jag bröt med några vänner tog det inte lång tid att få veta hur ryktena gick; Jag var självisk och ego och ställde krav. (Hemska tanke!) Jag had tydligt förklarat att jag inte tagit hand om mig själv tillräckligt, att jag inte klarade av den typen av relation där jag kände mig som så jag kan inte göra mer liksom. Det är så typiskt. När man är supertydlig som jag var med att jag inte orkade känna mig betydelselös och att personen ifråga inte är en dålig människa utan bara att man kanske behöver olika typer av relationer så kallas man ego. När man insinuerar hur lite tid man har varje gång man pratar är man inte ego. För då lägger man över ansvaret på den andra personen. Resultatet blir att antingen ställer man krav och stjäl tid från den upptagna eller så drar man sig undan och så hör den andre av sig när den behagar. Och JA, naturlich fattar jag att man måste se till sina barns behov och jobb, studier, relationer et cetera men jag talar om typ ett sms i månaden.

Well, känns bättre att få ut vad jag känner. Att se det framför sig gör det lite mer hanterbart tror jag.

Annonser