Kanske är jag extra taggig alternativt en psykbrud själv men jag blir faan förbannad när jag läser Lisa Magnussons krönika i Expressen. Om man framställer en åsikt med en rubrikssättning (oavsett om det är Magnusson eller nån annan) innehållande ordet psykbrud, I don’t even… Det är fördomsfullt och ger mig en bitter smak av uppfattningen att känsloyttringar är kvinnliga, lite sämre egenskaper. Kort och gott; Magnusson stör sig på att kvinnliga karaktärer i deckare alltid är psykiskt sjuka. En mängd exempel tas upp, till exempel Sarah Linden i The Killing, Carrie Mathison i Homeland och Lisbeth Salander. Om vi bortser från hopblandningen av begrepp för jag orkar inte ta detta varenda jävla gång så känns det oerhört märkligt. Hon menar att hon inte vill politisera kring det. Jag anser att det är svårt eftersom en krönika i en stor kvällstidning kommer ifrågasättas. Jag upplever ”jag vill inte politisera” som nån sorts brasklapp. Jag vill inte politisera MEN! jag tycker detta är märkligt men blås inte upp det till att jag ser det som en politisk fråga, det är bara en ÅSIKT.

Jag har i alla fall lite kommentarer till den åsikten. Detta med infantilisering för det första. Ska jag flumma till det? Ibland beter sig människor som barn. Ibland är man värnlös, osäker och skyddslös, det är faktiskt helt logiskt. När Salander skildras känner jag igen mig, när hon blir kall, osäker och rädd. Vad är det som säger att det är ett tecken på svaghet? Hon är mångfacetterad! Komplex. Man är inte sin diagnos. Man är människa med ett känsloregister som ibland sitter ihop med en diagnos, ibland inte. Det är ytterst mänskligt och relativt vanligt om man utsatts för svåra övergrepp att man reagerar på liknande sätt som Salander. Är det logiskt att alla kvinnor skildras som psykiskt sjuka jämt och ständigt? Njae. Men hela genren domineras ju av män som har känslostörningar, kassa familjeliv och iskall yta på grund av nåt trauma slash drogberoende slash funktionsnedsättning slash what the fuck, se exempel: Dr House, Patrick Jane och Sherlock Holmes i Elementary. Är inte det Greppet numero uno att huvudpersonen i en deckare är drabbad av inre demoner? Jag upplever det så. Att se kvinnor som inte heller fixar relationer, som blir lätt maniska i sökandet efter svar, jag tycker det är väldigt befriande! Jag vill se fler som har drag jag själv har. Jag vill se nyanser i karaktärer. Är det något sorts krav på att just kvinnor måste vara så jävla socialt begåvade i genren kriminaldraman/kriminallitteraturen? Det känns ganska begränsande ärligt talat. Äntligen är kvinnor mer än biroller och kärleksobjekt till männen, äntligen får man se psykisk sjukdom och kvinnor som också är ”kalla”. Jag har svårt att se vad som är ett bättre alternativ.

 

Annonser