Det där med att känna sig ensammast i världen om ett problem eller sår man har är ju uttjatat. Jag himlar med ögonen. Men man ÄR ju det när det man varit med om är rätt främmande och filmiskt för de flesta. Det finns inga cosmotips. Man vet att det händer, prata om det, du är inte ensam, det var inte ditt fel och yada yada yada I’m pretty tired today. Nä men jag vet det. Men vad faan GÖR man då? Vad gör man när det klöser mardrömmar i bröstet på natten och man fejkar bra igen! till sin vad det nu är? Jag hatar det! Jag hatar mig själv för att jag gör det. Hur många gånger har inte jag svalt och låtsas sådär. Ärligt talat, jag tappar modet här. I ex antal år har jag varit överdrivet vaksam, spänd och uppmärksam på nya trauman och saknat inre tröstande instans, jag har en rätt bra krisplan vid mardrömmar. Såklart. Men jag blir så trött. Trött på livet, trött på att förklara, trött på allt. Arg och hård. Jag vill inte bli klistrigt leende Bree Van De Kamp men det börjar kännas tröstlöst och kanske skönt att lajva perfekt på riktigt. Vet inte riktigt vad jag har för alternativ heller. CHOOSE LIFE ska ni säga nu. Du är din egen lyckas smed ska ni säga.

Mitt fake it til you make it har 8+ år på nacken, orrrka! Nä just det, jag gör ju inte det. Kuken.

Annonser