Ok, det var inte lika illa som jag trodde. Vi har pratat. Men det finns ändå saker jag inte riktigt förstår i detta komplicerade. Som att lyckas bestämma sig för att denna människa är allt jag sett och några dimensioner av den finns inte och det kommer inte att ändra sig någonsin. Jag blev nästan arg där. Vad skulle nånsin bli bättre av att bestämma sig från början? Jag har gjort mycket för att lära mig STAY IN THE MOMENT BARA NJUT men så rördes hela maktbalansen och jag känner mig oförmögen att påverka något alls. Det känns väldigt orättvist. Jag har inget som helst att säga till om ungefär. Jo! Om vi ska sluta ses eller ej.
Yippie ki-ay motherfucker.

Jag trodde annorlunda. Jag trodde mig ha märkt nåt annorlunda. Vilket bara berättar att min superintuition som jag gett stort utrymme i, i alla fall en del sammanhang, is no longer to be trusted. Well, det kan jag leva med.  Jag trodde bara inte att jag gav mig in i nåt helt utsiktslöst. Jag hade ju lovat att jag inte skulle bli pausunderhållning igen. Är jag kär? Njae. Men jag skulle kunna bli i framtiden.

Det jag ville ha var lite hopp tror jag. Att allt i världen inte slutar dåligt. Lite hopp hade räckt. Men är inte färdig med honom heller. Och det är inte för att få honom att ändra sig. Vi trivs ihop, mysigt ihop och har world’s greatest sex och om nån trodde JAG skulle motstå en muterad supersynd aka otukt/lättja/frosseri så trodde den fel.

Annonser